- Project Runeberg -  Singoalla /
32

(1915) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erland och Singoalla

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bekantskap med de hans likar, som följde det främmande
folket, kanske än mer lockad av stekoset från eldarne.
Och när Erland på borggården hoppade
ur sadeln, kom Käck ur skogen och sprang upp
på sin herre, som om han haft en hälsning till
denne från det okända folket. Så var det måhända
även, ty kring hans lurviga hals hängde en krans
av vildblommor. Tankfullt lyste Erlands ögon,
då han fann den kransen; kanske den var från
Singoalla, tänkte han. Han löste den från Käcks
hals och lade den under örngottet i sin säng. Då
borde han drömma om den, som flätat blommorna.

Om detta hopp uppfylldes eller ej, är ovisst;
men följande morgon pådrog Erland åter sin
högtidsdräkt, spände kring livrocken en präktig gördel
med slida för jaktkniven och gick till skogs, till
kullen vid bäcken. Skönt och ensligt var där på
stranden vid kullens fot. Granarna viskade, bäcken
sorlade, sippor och violer tittade fram ur det gröna.
Erland satte sig på sitt vanliga ställe vid bäckens
rand; Käck lade sitt huvud i hans knän. Då syntes
på andra stranden – liksom hade de stämt
möte med varandra – Singoalla. Vinden fladdrade
i vecken av hennes korta klänning. Hennes steg
voro lätta, och hon stannade ej, då hon varsnade
den ståtligt klädde junkern. Nej, hon log välbekant,
nickade glatt, lyfte först den ena foten,
så den andra för att avtaga sina skor och vadade
så över bäcken rakt fram till Erland. Bäcken var
grund, och endast några silverlika pärlor stänkte
upp till de röda pärlorna kring flickans vrister.
Icke heller Erland kände sig förlägen utan glad.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:47:01 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/singoall/0032.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free