Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I skymningen vid skogsbäcken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Glömma dig! sade Erland och steg upp.
Nej, jag glömmer dig aldrig, jag skiljes aldrig ifrån
dig, jag följer dig, vart du går.
– Vill du det? ropade Singoalla med strålande
ögon. Vill du skiljas från din fader och moder
och din sköna borg och allt annat du älskar
för att följa mig?
– Ja, svarade gossen.
– Då skola vi vara man och hustru; du skall
vara min herre och jag din slavinna; jag skall
under vandringen bära dina bördor, om kvällen
svalka dina fötter med det kalla vattnet, under
vilan steka ditt villebråd, räcka dig bägaren, då
du är törstig, sjunga för dig, då du är ledsen,
och lida allt vad du lider. Det skall jag göra
gärna, ty jag vet, att du älskar mig.
– Nej, sade Erland, så skall det icke vara,
utan jag skall bära dina bördor, ty mina skuldror
äro starkare än dina; jag skall jaga det villebråd
och plocka de bär, som smaka dig bäst, till vår
måltid; du skall icke vara min trälinna, ty det vill
jag icke, och det höves icke. Men man och hustru
skola vi vara.
– Vill du icke nu genast vara min man? sade
Singoalla. Jag skall göra dig därtill, såsom det
tillgår hos mitt folk.
Och Singoalla framtog en liten platt sten, fäst
vid en kedja, som hon bar kring halsen. I stenen
var månskäran inristad – symbolen av hennes
folks Gud Alako.
Denna sten lade hon i Erlands högra hand
och frågade, om han ville älska henne som sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
