Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dagningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dagningen.
Eldskenet kom från klippbrottet.
Denna natt – så hade Singoalla bestämt, så
hade hon även sagt till Sorgbarn – skulle vara
hennes lyckas sista. Var detta en spådom om
det, som denna samma natt skulle bära i sitt sköte?
Nej, Singoalla ägde visserligen en spådomsande
en utbildad aningsförmåga; men själv skulle hon
försäkrat, att det var ett beslut, icke en
förutsägelse. Den sällhet hon njutit var outsäglig;
den hade gjort allt vad hon lidit till intet, hennes
hjärta svällde av tacksamhet mot Gud för dessa
nätters mystiska fröjd, för timmarne vid hennes
älsklings och makes sida. De voro nu talde, dessa
timmar, ty hon såg, att Erland icke kunde bära
dem. Han skulle dö, om splittringen mellan
dagens liv och nattens fortginge. Men vore icke
minnet mäktigt nog att förljuva den saknad hon
skulle känna, sedan hon sagt Erland sitt sista,
oåterkalleliga farväl och gått för alltid bort ur
hans grannskap? Dock varför saknad? Kan icke
livet varda en dröm, där inbillningen räcker hjärtat
vad det åtrår, där det förflutna är en återvunnen
verklighet, som lämnar saknaden intet rum? Ja,
Singoalla skulle fördrömma sitt återstående liv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
