Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sorgbarn, och när de hunnit ett stycke från det
farliga klippblocket, där döden lurade, bad
hon honom stanna.
Riddaren sjönk till Singoallas fötter och
omfamnade hennes knän.
Singoalla lutade sig öfver honom och
strök hans lockar:
»Erland,» sade hon, »vi se hvarandra
nu för sista gången på jorden. Farväl, min
älskade!»
»Får jag dö?»
»Nej,» svarade Singoalla. »Jag
ämnade väl i afton döda dig, men då var jag
svart i min själ af vrede och förtviflan. Nu
skall du lefva, Erland, för din maka och
din son. Du älskar ju Helena, och hon
älskar dig . . . och din lille son, säg, är han
mer lik dig eller din blåögda Helena? Jag
ville gärna smeka din lille son.»
»Tyst!» utbrast riddar Erland. »Tala
icke om Helena! Om dagen, då mina
sinnen äro förvirrade, förliker jag mig väl med
denna kvinna; men du, Singoalla, är min
enda verkliga kärlek, likasom du är min
första och rätta maka.»
»Bedrag mig icke,» sade Singoalla
bedjande; »tala icke så, att jag än en gång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
