Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
denna saga som en vaggsång för sitt hjärta,
tills det domnat. Sorgbarn skall vara
gossepresten i detta tempel, där öfligt är, att
gudens rökverk tändes af en gosse, i hvars
skönhet man tydligen kan läsa förgängelsen.
Där skall Sorgbarn i heliga skrifter, som
af presterna förvaras, få lära urtidens
visdom, innan spådomen gått i fullbordan, som
hon läst i ådrorna på hans ögonlock.
Så hade Singoalla beslutit. Hon hade
smyckat sig till en afskedsfest. Hon var
skönare i natt än den dag för tio år sedan
då Erland första gången såg henne vid
skogsbäcken. Sällheten hade återgifvit
henne ungdomsfägringen, men förandligad och
änglalik. Kärleken och offervilligheten, som
genomträngde hennes väsen, hade gjort
denna skönhet himmelsk i stället för jordisk.
Den skulle öfverväldigat ögat som en
uppenbarelse från en annan värld, om den ej
tillika genomskimrats af ett något ur denna
världen, men ur det outgrundligaste djupet
i den — något af furuskogens sus och
stjärnenattens mystik, något trolskt och
natursymboliskt . . .
Grottan var prydd med höstens sista
rosor. Assim hade tändt elden på äriln.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
