Några få dagar efter det jag inträffat i Chicago höllo de svenska baptistpastorerna där ett av sina var fjortonde dag återkommande sammanträde. Vid dessa tillfällen utbyta de tankar om varjehanda spörsmål, som röra sig kring deras uppgifter. Och sannerligen, de svenskamerikanska pastorerna ha sina spörsmål till större antal, än vad vi ha därhemma. Då de komma tillsamman är det oftast riktiga allvarsfrågor, som ligga dem på bordet. Det kan ju ej vara annorlunda, då de förertäda en verksamhet, rörande vars framtida bestånd de själva tveka om. Det vill säga, de tveka väl ej om verksamheten i och för sig men om dess karaktär av svensk. Nya och ytterligt skärpta emigrationsbestämmelser ha givetvis gjort sitt till att skapa denna tvekan. Ty det är givet, att upphör invandringen av svenskar eller inskränkas till en obetydlighet, så måste ju i en framtid det befinnas meningslöst att bibehålla det nationella draget över församlingarna. Men det kan ock förefinnas en djupare grund för samma tvekan. Om den har jag precis ej hört något sägas, men jag har likasom känt det i luften. Kan det verkligen vara i överensstämmelse med Jesu Kristi lära, kan det vara förenligt med andan i hans verk att trycka en nationell stämpel på en kristen församling? I Kristus är dock varken jude eller grek. Det finnes väl ej en svensk församling i detta land, som för ett ögonblick reflekterar på att dra ut den eljes rätt naturliga konsekvensen av den nationella stämpeln och sålunda mottaga endast svenskar som medlemmar. En sådan bestämmelse skulle, om den någonsin gjordes, vara absolut oförenlig med församlingens kallelse. Så vitt jag nu förstår, är det enbart med glädje, som bröder pastorer rapportera om, att de i sina församlingar räkna flera eller färre medlemmar av även andra nationer. Att dessa, som sökt sig ett andeligt hem i närmaste kristna församling, kunna finna sig tilltalade av att samma församling kallar sig svensk, har jag svårt att tro. Det finnes nu ock flera församlingar, som avlägsna ordet "svenska" från kyrkskylten. Men, såsom jag i ett föregående kapitel sökt framhålla, finnes bland svenskar en fäderneärvd allvarssyn på de andliga spörsmålen, som det alltid bör vara oss angeläget att hävda bland alla, vilka med oss dela församlingsgemenskap.
Att det skulle ha varit i något slags oro för framtiden, som bröderna möttes vid här åsyftade tillfälle påstår jag ej, men att det skedde i känsla av de särskilda spörsmålens vikt är alldeles säkert och kan förstås därav att åt en av kamraterna, pastor Fredrik Lindén, anförtrotts uppdraget att tala över ämnet: "Några bevekande skäl, varför svenska språket bör bibehållas i våra församlingar." Pastor Lindéns anförande kunde tagas med som ett av de bevekande skälen för svensk språkodling inom våra församlingar. Jag menar, att då en, som vistats borta från fäderneslandet så, pass länge och givetvis har måst i tid och otid använda engelskan, likväl förmått bevara en så god behärskning av modersmålet, då är det sannerligen ej fruktlöst.
På här övligt sätt blev jag introducerad och välkomsthälsad. Jag måste också säga några ord, varefter jag anmodades att vid nästa sammanträde hålla ett föredrag i anslutning till de kyrkliga förhållandena i Sverige.
Under min vistelse i Chicago hade jag förmånen närvara vid ej mindre än fyra av dessa pastorskonferenser. Brödernas överläggningar gåvo mig en rätt god inblick i de problem en svensk församlingsledare har att ta’ itu med i detta land. Jag har redan nämnt, att man mångenstädes i församlingarna räknar medlemmar av främmande nationalitet men härtill kommer, att varje församling alltid har att göra med svenskar av tvenne kategorier, de i Amerika födda och fostrade och de från fosterlandet hit anlända. Det må nu vara, att de äro ett folk, men deras syn på verksamhetsfrågan såväl som på frågan om församlingens inre liv äro oftast mycket olika. För pastorn gäller det här att vara mycket vislig. Där han märker att skiljaktigheterna ha sin grund i den miljö, vari den ena eller andra parten vuxit upp, får han vara särskilt aktsam på sig själv, så, att han inte går åstad och tar parti för endera sidan.
En pastor sade mig likväl, att han vid liknande tvistigheter, så långt det var möjligt, såg till att sverigesvenskarna fingo rätt. Han tillstod, att han gjorde detta för att få ha frid. Det var nämligen hans erfarenhet, att de svenskfödda medlemmarna i regel äro mycket ömtåligare än de andra. När de inte få sin vilja fram bli de lätt elaka och gå och äro sura i flera veckor. De amerikanske, om vi nu ska’ kalla de andra så, äro av ett annat kynne. De kunna väl kämpa med friskt mod för sin mening, men då röstning är verkställd och de förlorat, så är det all right i alla fall och de visa ingen annan håg än den att göra det bästa åt situationen.
Denna kategoriteckning är ju inte enbart smickrande för det rent svenska, och det retligaste är, att den är så träffande. Men den är lika mycket på kornet taget, vad det gäller det rent amerikanska. Man märker det överallt. Se blott på huru det går till i valtiden, det må sedan gälla president eller någon mindre betydande post. Man kämpar som lejon för sin mening, men då allt är över och resultatet föreligger -- ja, då ser det ut som om man från alla sidor ville säga, att det var bäst som skedde.
Så ha bröderna att överallt möta avundsjukan bland svenskarna. Denna vår nationalsynd, som på grund av att den haft förmågan att tränga ända nedifrån och upp och uppifrån och ned i den svenska samhällskroppen fått epitetet kunglig.
Ja, visst äro problemen många och stundom rätt bekymmersamma för den svenskainerikanske pastorn. Men han har också mycket vari han kan skatta sig lycklig framför sina kolleger i gamla landet. Han är bättre avlönad i regel och hans ställning i det borgeliga samhället är långt fördelaktigare. Ifråga om allt vad språk, nationalitets och lynnesproblem heta så står det fast, att de ha svårt att hålla i sig som tvistefrön, där varest kärlekens ande blir utgjuten över församlingarna. Många gånger har jag samtalat med hängivna män och bröder om "problemen." De ha kunnat visa sig allvarligt bekymrade; men så har det hänt att anletsdragen lyst upp, rösten har st I ärkts, då de slutligen förklarat: "Men allt detta löser sig helt självfallet, då Gud griper in ibland oss och benådar oss med en andeutgjutelse. "
Till en sådan besökelse av höjden trängta alla de uppriktiga.
I Chicago är Conference Press förlagd, varmed menas samfundets bokförlagsverksamhet. I förening med denna utgives ock det officiella organet Svenska Standaret. I och med S. S ha de svenskamerikanska baptisterna fått sin under år och årtionden skarpt debatterade tidningsfråga löst. Efter tidigare föredöme från systersamfunden i det gamla landet hade man här under många år som sitt organ enskild mans tidning. Nya Veckoposten kallad. Ägare, utgivare och redaktör var den nu hänsovne Erik Wingren, rikt begåvad som teolog, predikant och journalist. Men det hjälper ej, om tidningenär aldrig så god intet kyrkosamfund i världen nöjer sig i längden med att ha ett samfundsorgan. Man vill ha ett samfundets organ. Röster i denna riktning höjdes allt emellan i Sverige, så länge Veckoposten ännu var i enskild ägo. I följd av stor klokhet och god politik vid tidningens skötsel lyckades det aldrig att få till stånd någon allmännare resning mot den gamla tidningsregimen. Då frågan om att samfundet borde ta’ tidningssaken i egen hand kom upp för avgörande, så skedde väl detta närmast på den grund, att de dåvarande ägarna själva funno tiden vara inne för en omläggning. Det har tydligen ej gått lika lugnt och fredligt till här. Här vidtogo bröderna kraftåtgärder att starta en deras egen tidning och togo sålunda upp konkurrens med det förutvarande samfundsorganet. Och den tidningsfejd, som av detta på sin tid följde, hör uppenbarligen till det, som man är glad att få räkna till det förflutna.
Då d:r Wingren omsider gav upp konkurensen och lät sin tidning gå upp i Svenska Standaret, torde han därtill ha förmåtts närmast av påträngande kroppslig svaghet.
De män, som nu huvudsakligen stå för Svenska Standarets redigering äro båda relativt unga karlar. De äro Waldemar Skoglund, chef-redaktör och C. Geo. Ericson, biträdande redaktör. Den förre är ultrasvensk och den senare icke så litet amerikaniserad, en för läsekretsens tillfredsställande rent av nödvändig skiljaktighet. För sin uppgift äro båda varmt intresserade och väl utrustade. Verkställande direktören å Conference Press, J. O. Backlund, är en av de mest urbana och sällskapsvänliga personer jag träffat i Amerika. Då man därtill erfar att tjänsteporsonalen i övrigt alltid ådagalägger den mest förekommande välvilja är det väl förstått varför det alltid är ett nöje att titta upp till Conference Press
Samfundets missionssekreterare: d:r Olof Hedeen, har ett ämbetsrum
vid samma institut, och har man turen att finna honom tillstädes och
få ett samtal, då vet man alltid litet mera om nyttiga ting, då man
går än då man kom.
