Klockan ett började han att andas häftigt och med ett rosslande ljud i halsen. Det var dödskampen, men det förstod inte jag. Jag frågade sköterskan varför pappa andades så och framhöll att så hade han inte andats förut. Hon gav någon slags förklaring, vad, kommer jag inte ihåg, men inte delgav hon mig verkligheten, det skulle jag snart lära förstå. Men inte nog med den ovanliga andhämtningen; han stirrade nu rakt framför sig och med en blick som tydde på att han inte var känslig för det som rörde sig omkring honom. Jag tilltalade honom ett par gånger, frågade om han inte kände igen mig, men på mitt "Pappa, pappa, känner inte pappa igen mig?" fick jag inte något svar, endast den stötvisa andhämtningen med rosslingarna i halsen -- det var livslågans flämtningar innan dödens kyliga vind släckte den matta lågan.
En annan sköterska, tillhörande lasarettet, hade kallats in och de stodo där, en på var sida om bädden. En kvart efter ett fick pappa kräkningar, vilka varade omkring femton sekunder. Därefter var allt stilla. Sakta vände han huvudet åt sidan och låg orörlig och den frigjorda anden svingade sig till fridens boningar.
Pappa var inte död, nu levde han det sanna livet, ty "Jesu Kristi,
Guds Sons, blod renar från alla synder." Renar! Saliga äro de
renhjärtade, ty de skola se Gud."
