Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - I. Enskilda Järnvägsinitiativ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ån i många andra länder. För den främmande ingenjören gafs på hösten
1847 en fest i hufvudstaden, hvarvid en mängd af stadens och landets
främsta män voro tillstädes, och vid denna fest, säger en minnestecknare,
kom det svenska järnvägsintresset först till fullt medvetande och erkännande.
Var genom de nämnda undersökningarna möjligheten att bygga järnvägar
hos oss bevisad, så föll det järnvägs vännerna ej svårt att uppvisa nyttan
af denna uppfinning. Järnvägarna, hette det i en broschyr från denna tid,
erbjuda vida större trygghet än hvarje annat slag af fortkomst. De
nedbryta rummets och tidens skrankor och förlänga människolifvet genom att
förkorta afstånden och sålunda äfven tiden för handlingar, som förutsätta
rörelse. De flytta länder och orter närmare hvarandra, göra Uppsala, Västerås
och Strängnäs till förstäder åt Stockholm. En orts öfverflöd kan
hädanefter utan svårighet äfven komma andra till godo; järnvägarna flytta varor
från ett ställe, där de ha intet eller ringa värde, till ett annat, där de ha
större. Sverige är visserligen till stor del hafomflutet och sålunda
väsentligen afstängdt från transitotrafik, men den inre rörelsen är viktigare än den
yttre. Här skulle järnbanorna blifva ett välsignelserikt supplement till vårt
landsvägssystem, som ej var något system, och till våra flodvägar, som alla
gingo tvärs öfver landet. Militäriskt sedt gjorde järnvägarna samma tjänst
som Napoleons krigskonst genom att hastigt koncentrera en öfverlägsen
styrka på en punkt; i andligt afseende kunde de täfla med
boktryckarkonsten såsom medel att främja en stark idécirkulation.
Sitt mest typiska uttryck erhöll denna åskådning i ett långt, vältaligt
anförande af Rosen vid riksdagen 1847–1848.
Arbete och produktion, hette det här, uppmuntras framförallt genom
afsättningen, afsättningen betingas i viss mån af prisbilligheten och denna
återigen af lättheten att transportera. Som Sverige snart skulle blifva det
enda landet i Europa utan järnvägar, skulle det också blifva utestängdt från
deltagande i världshandeln och till och med för att kunna uppehålla den
inrikes afsättningen komma att bero af sträng prohibitivism.
För att undgå detta framtidsperspektiv af arbetslöshet och fattigdom måste
Sverige skynda att tillägna sig det nya samfärdsmedlet. Härför talade äfven
strategiska skäl, sedan Ryssland snart hade sin bana från Moskva till
Petersburg färdig och sålunda raskt kunde kasta sina stridskrafter ut till gränsen,
äfvensom behofvet att vid de ofta återkommande lokala missväxterna inom
landet kunna utan tidsutdräkt forsla fram undsättning.
I förhållande till sitt värde voro Sveriges afsättningsalster i regeln
särdeles skrymmande och tyngande; de måste därför och i följd af de långa
afstånden betinga ovanligt dryga transportkostnader, hvaraf följde höga pris
och ändock ringa förtjänst. Därför vore järnvägsanläggningar en lifssak för
Sveriges näringslif.
Hvad de särskilda näringarna beträffade, skulle jordbruket däraf draga
den fördelen, att egendomsvärdena skulle stiga och hushållningen baseras
på frambringande af ladugårdsprodukter i stället för brännvin. De många
dagsverken, som utgingo för varuforsling, skulle förbehållas jordbruket; det
öfverflödiga antalet hästar skulle ersättas med ökadt antal kor, som gåfvo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
