Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kunnat vid behof lätt erhållas utan förbindelse från statsbanornas sida om
fast anställning. Numera har emellertid genom ökning af den egna
personalen denna åtgärd blifvit obehöflig.
Den under årens lopp rastlöst fortgående utvecklingen af
järnvägsväsen-det, den ökade storleken af lokomotiven och den stegrade tåghastigheten
samt icke minst de år efter år införda nya uppfinningarna på lokomotivområdet
ställa allt större fordringar på lokomotivpersonalens duglighet och intelligens.
De moderna lokomotiv, som nu äro i användning å statens järnvägar,
äro som jättar mot dem, som först voro i bruk. Sålunda väger statens
järnvägars nyaste snälltågslokomotiv med tender 93 ton i tjänst och de största
godstågslokomotiven, de för malmtåg, 114 ton, under det att den äldsta
typen snälltågslokomotiv vägde 37 ton och godstågslokomotiv 38 ton.
De nutida lokomotiven äro därjämte utrustade med en mängd
apparater, som å de första lokomotiven voro okända. Visserligen hafva under
årens lopp vidtagits många förenklingar i konstruktion och i anordning
af armaturen, som underlätta lokomotivens handhafvande, men å andra
sidan hafva tillkommit så många nya apparater, att lokomotivpersonalens
förstånd och påpasslighet tagas i anspråk på ett helt annat sätt än förr.
Genom inrättande af undervisningskurser har järnvägsstyrelsen
emellertid sörjt för, att lokomotivpersonalen erhåller en mot de ökade krafven
svarande utbildning.
2. VAGNTJÄNSTEN.
Såväl person- som godsvagnarna voro länge uppdelade på de olika
distrikten, så att hvarje distrikt hade sina bestämda vagnar, för hvilka det
ansvarade. Under de första åren af statens järnvägars tillvaro, innan ännu
förbindelse mellan de olika stambanedelarna erhållits, var ju också denna
anordning nödvändig. Densamma bibehölls dock ända till år 1874, således
långt efter det de olika statsbanelinjerna kommit i förbindelse med hvarandra.
Ar 1861 bestämdes i sammanhang med inrättandet af ett milkontor i
Stockholm, dels att de befintliga personvagnarna skulle numreras i olika
serier för hvarje distrikt, dels att de olika distriktens godsvagnar för att
kunna särskiljas skulle målas med olika färg. Personvagnarna å I
distriktet erhöllo nummer från 1 t. o. m. 99, å II distriktet från 101 t. o. m. 199
och å III distriktet från 201 t. o. m. 299. Godsvagnarna voro å I
distriktet målade bruna, å II distriktet grå och å III distriktet gula, samt alla
vagnarna numrerade i en följd f. o. m. 1.
Det ansågs synnerligen viktigt, att vagnarna reparerades endast på sitt
eget distrikt. Så utfärdade styrelsen år 1863 en skrifvelse, i hvilken på
förekommen anledning afgafs förbud mot att å distrikten för reparation
kvarhålla främmande distrikts vagnar, såvida icke vagnarnas bristfallighet
omöjliggjorde deras transport. Det distrikt, som hade vagnarnas tillsyn sig
anförtrodd, kunde nämligen i så fall icke kontrollera vagnarna och ej heller
ansvara för de brister, som förefunnos.
Denna bestämmelse modifierades till en del år 1866, då styrelsen,
samtidigt som den meddelade, att personal för tillsyn af vagnar blifvit anställd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
