Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om själens helsa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inslagen ärelystnad[1]. Den yttrar sig i vanliga fall
genom ett oafbrutet missnöje med verlden och sig
sjelf, men man äger exempel, att den varit
dödande, när den tillintetgjorda förhoppningen rotat sig
till fix idé. Stora snillen äro underkastade
densamma. Modet befriar ej från denna själssvaghet.
Mången har skjutit sig för pannan efter ett
förolämpande ord, som han ej kunde hämnas. Stundom
faller fåfängans själsförkrossande verkan ned i det
löjliga, såsom då Vatel, Condé’s berömde kock,
(enligt hvad fru Sevigné berättar) stack ihjel sig
af förtviflan, då han ej kunde anskaffa fisk till sin
herres bord.
Första grundvilkoret för själens orubbade lugn
och helsa är, att tidigt lära känna skenbilderna af
lycka och olycka, samt skilja dem från hvad som
rätteligen bär dessa namn.
»Att lycklig bli, att lycka göra,
De tingen äro två, men få begripa det»[2].
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
