Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om själens helsa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
obesmittade af låga känslor och beräkningar; de
röja hvad skalden kallar ”jordens himmelska förakt.”
De äro oftare förenade med en ljuf känsla, än med
en bitter. Det är märkvärdigt, att sjelfva folkens
ungdom tyckes antyda något dylikt, hvilket
bevittnas af den melankoliska anda och ton, som utmärka
gamla folkvisor och dikter.
Att menniskan misstager sig på medel till sin
lycka, att hon missbrukar dem, som Försynen
skänkt henne i så rikt mått, är hennes fel. Såsom
ett dubbelväsen, af andlig och kroppslig natur, kan
hon inom dessa begge verldar äga de rikaste
njutningar. Men hon väljer oftast ensidigt, för det
mesta den materiella sidan, och någon gång, med
åsidosättande af det jordiska, öfverlemnar hon sig
åt uteslutande tanke-arbete. Deraf ett missljud
emellan själ och kropp, emellan den inre och yttre
verlden, ett missförhållande för hela lifvet.
Enär en oafbruten verkan af själslidelser och
känslorörelser i en riktning måste förstöra
organismen och förkorta lifvet (hvilket är fallet hos långt
fler, än man tror), är en jemvigt, en harmoni
mellan de olika krafterna nödig för själens helsa. Också
är menniskosjälen vanligen, hos den arbetande
mängden, i ett slags medeltillstånd af
förståndsverksamhet och känslorörelse. En frånvaro af allt slags
ansträngning och känsloyttring närmar sig djurlifvet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
