Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om själens helsa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dagakarlen åter läser sin bibel och psalmbok, den mer
behållne landtmannen stundom en nyttig
hushållsskrift, tänker på sina göromål, och behåller själen
frisk och glad. I det högre samfundslifvet är en
fullkomlig själshelsa nästan lika sällsynt som ett
orubbligt kroppsligt välbefinnande. De som
förflyttas derifrån till landtlefnadens lugn, känna sig
tillfriskna, liksom efter ett lidande. En af
Lehnbergs vänner berättar om honom, att han icke var
lycklig, men tillägger: ”Det har likväl gifvits
stunder, då jag sett honom vara det; stunder, då jag
sett honom skild från verlden, i lugnet och
friheten af sin ända till passion älskade landtbygd,
antingen sjelf deltagande i något af dess oskyldiga
yrken, eller stadgande planer till odlingar af sina
fält, måhända med vida större tillfredsställelse, än
han någonsin vågade känna, då han stadgat planer
till något af sina odödliga arbeten”[1].
Hvarför är den blind vordne ofta gladare efter
sitt missöde, än förut? Emedan han försättes utom
kretsen af en mängd förhållanden, som föranleda
missljud i lifvet, och hans själ kan verka och lefva
alldeles ostörd deraf. Någon gång ser man till och
med under en sjuklighet, eller under en längre
afskildhet från verlden — t. ex. på landet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
