Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mening, som menniskan talar, hvilken genom
artikulerade ord och satser uttrycker sina tankar och känslor,
har djuret visserligen icke något språk: det åtnöjer sig
med enkla toner, skrik och känsloljud. Men dessa
uttrycka likväl hvad det vill, huru det är till mods,
hvad som upprör dess själ. Detta är i alla fall ett
språk, om det också är i sin aldra första början. För
djurets behof är djurspråket också tillräckligt. Endast
inom de båda högre djurklasserna, hos foglarne och
däggdjuren, hvilkas själ redan är öppen för den yttre
verlden och med en viss frihet möter den, märka vi
lockningens, varnandets, åtråns och stridslustens toner.
Sällskapligheten är ännu icke så slafviskt bunden, som
t. ex. hos myrorna, hvilka genom beröring med deras
känselhorn (antenner) meddela hvarandra allt, som de
önska, och fullkomligt uträtta genom detta stumma
åtbördsspråk hvad de behöfva. De lägre djuren lefva
ännu nästan helt och hållet i ett omedvetet
drömtillstånd; lungor saknas ännu, samt till och med ibland
fiskarne finnas få, som gifva ifrån sig något läte,
liksom skäggsimpan, hvilken lefver i Östersjön och
Nordsjön. Ibland insekterna träffa vi visserligen några
musikanter; men dessa bära sina instrumenter icke
inuti kroppen, utan på densamma. Gräshoppan och
syrsan pipa, äfven många skalbaggar gifva ett läte
ifrån sig; — men dessa läten torde uppkomma
derigenom, att skalvingarne gnida emot hvarandra, eller
genom halssköldens rifning emot skalet. Flugor och
myggor samt flygande skalbaggar surra. Detta beror
på luftens svängningar, hvilka uppkomma genom de
små vingarnes slag. Så utvändig denna surrning också
är äfven hos bien, så visar den likväl redan hos dessa
till själen utvecklade insekter ett uttryck af ett inre
lif; ty det stilla utflygandet efter honingssaft åtföljes
af en annan surrning, än svärmningens, och stöter ett
bi på ett fiendtligt motstånd, blir dess vredgade
surrning en signal för hela samhället, som genast
instämmer i stridsropet och öfvergår till anfall.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
