- Project Runeberg -  Blickar i djurens själslif. /
51

(1868) [MARC] Author: August Wilhelm Grube
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

umgänget med menniskorna. Mera an foglarne lära sig
likväl de högre däggdjuren att vara uppmärksamma
på menniskans ord och förstå dem, ehuru de icke lära
sig att tala. Hunden förstår hvad orden: stilla, kusch,
sitt, kom, gå ut betyda, och huru bemödar han sig,
då man talar till honom, att uppfatta ordens mening,
huru hvila hans ögon samt hela hans blick på den
talandes mun! Det förefaller oss, som måste snillets
gnista nu vara upptänd i hans själ, som måste det
bundna förståndet nu blifva fritt. Äfven hos aporna
visa sig, så länge de äro unga, en sådan lärgirighet
och fattningsgåfva, att de komma ganska nära gränsen
af ett menskligt barnförstånd. Men vid tilltagande
ålder sjunka de tillbaka till deras djuriskhet; klyftan,
som åtskiljer menniskans och djurens själ, kan icke
öfverhoppas, och just apan, som i sin yttre gestalt
kommer menniskan så nära, frambringar med sin
stämma ett så motbjudande skrik, att han äfven derutinnan
blir en afskräckande karrikatur för menniskorna. På
samma sätt blir äfven apans minspel, hvilket är det
aldra rörligaste och hvari intet djur kommer upp emot
detta, grimaser, som dels äro komiska, men stundom
äfven blifva förfärliga. Detta göra visserligen, ehuru
mera sällan, äfven hunden och hjorten, också hästar
gråta äfvensom valrossar, då de förlorat deras ungar;
men apans gråt liknar så fullkomligt menniskans, är
så gripande, att jägare, som skjutit och svårt sårat
apor, samt hört deras klagande jemmerläte,
snyftningarne och gråten, som utbrutit i tårar, gjort det löfte,
att de aldrig derefter skulle skjuta någon apa.

Jag slutar dessa få anmärkningar, som likväl hafva
öppnat en blick i djursjälens rikedom och
mångfaldighet, för att med några drag häntyda på sättet, huru
menniskorna från de äldsta tiderna förhållit sig till
djursjälen, erkänt och värderat den.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:50:39 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sjalslif/0053.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free