Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjelfkulturens nödvändighet och inflytande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dag, sedan han blifvit utnämnd till öfverste, yttrade en gammal
officer till honom: ”Om ni, min kära öfverste, af sann
nationalkänsla så utmärkt er som ni gjort, då är ni en hjelte; men om
något enskilt hämdbegär varit sporren till er tapperhet, och er
stränghet emot fienden, då hade ni aldrig bort vinna någon
utmärkelse”. — När den nya öfversten blef allena började han
öfvertänka veteranens ord, och med en egen känsla af blygsel
måste han erkänna att han under striden aldrig tänkt på
fosterlandet, utan blott och bart på att hämnas sin fars död. Det
var således icke en varm nationalkänsla som gjort honom till
krigare, utan ett oförståndigt och blindt hämdbegär. Rådde väl
dessa engelsmän, som fallit för hans svärd, för att en af deras
landsmän, som blifvit utmanad af hans far, haft den olyckan att
döda denne? — Det vaknade förnuftet svarade: nej. Ifrån den
dagen började den nya öfversten gifva akt på sitt inre, och de
bevekelsegrunder, som uppeldade hans stridslust. Så snart han
erfor något af de fordna vilda och hämdfulla känslorna afhöll han
sig ifrån att personligen taga någon aktiv del i striden. Han, som
icke allenast hade varit den djerfvaste, vildaste och grymmaste emot
sina fiender, blef genom ett noggrannt aktgifvande på sitt inre,
mild och mensklig, samt utmärkte sig efter denna vändpunkt i
sitt lif för mod utan grymhet och visade många prof af sannt
ädelmod, då frågan gällde engelska krigsfångar.
Ett annat exempel på huru mycket menniskan kan verka
till sin förädling, om hon blott noga gifver akt uppå
bevekelsegrunderna till sina handlingar och icke handlar blindt lydande
de inre drifterna, utan granskning af om de äro ädla eller icke,
vilja vi här anföra.
En ung flicka, uppfostrad efter de vanliga ytliga och
dåraktiga principerna, men begåfvad med många fel och äfven
naturliga goda egenskaper, hade ibland antalet af de förra fått
ett stort bifallsbegär, eller med andra ord, en stor fåfänga. Detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
