Hierne. Bibel. Bibel, i wåra gamla och dageligen brukeliga psalmar, och så enskylta som offenteliga böner. Vtan hwilken regelbundna sammansettning ingen gerna kommer på någor rett mening, som wisadt är i mitt Schibboleth c. 8. §. 1. och §. 16. Doch som thet wil skicka sig här, sedan man hafwer sedt hans ostaduga och wanskeliga orthographie; så achtar jag foga thet ther til. Och thet icke alt; thet wore ledsamt och nästan oendeligit. Hwar vtaf hwar och en rettsint kan, icke vtan stor förvndran, merkia; huru obefogad han är at arga och kriga på mig. Och i följe ther af rettwisliga sluta, hwilkenthere af oss winner platzen och beholler prisen i thetta ordakriget, som han orettmäteliga hafwer fördt mig vti. Och om jag hafwer förskyllat så hårdeliga och hänliga af honom angripas med sådant dundrande och stormande. Jag får med samma också tilfelle, at här och ther beskedeliga och Christeliga swara til hans obetenckte, obefogade, och swåra tilwitelser, som en lärd, förnuftig, belefwad och bedagad man, som nu går på grafwennes brädd, ja som then ther wil helsas för en Christen, icke wel kläder eller anstår. §. 40. Om Casibus in Nominibus & Pronominibus. Pag. 11, Fin. När på detta drafwelswäsendet intet wille blij nägon ända. Så p. 127. pr. Ty vocalis slut eller enda är klar. Löper vt på sädant Latin. Cum barum futilitatum nullum futurus esset finæm. Nam vocalis clausula seu finem est clara. Finæm skref jag med flit. Ty först skref han ända med ä; sedan samma ord enda med e. Men hwad enkannerliga här bör achtas är thet, at ordet settes intet i sin retta casu. Ty vti Nominativo heter thet ende. Se Ordsp. 14:13. Ezech. 7: 3, 6. Wish. 14:27. Pred. 12:12. Men vti obliquis heter thet enda