14 wil säija, at nägor af hans ringa tienare har afskrifningen förrettadt. Ware ho then wil, så borde then ju taga noga t acht orthographien, eller skrifsettet, samt böijelserna in numeris, casibus & personis. Enkannerliga i ene sådana skrifft, som alment igenom trycket vtgifwes ang ående skrifsettet. Helst som ther om allena twistas. Helst som han ther vti ganska hefftigt och försmädeliga angriper andra för thet the icke skulle skrifwa rett; the ther intet så dumme och enfaldige äro som han tror. Ju borde han åt minsto se på thet sidsta correcturet. Han bor icke så longt ifrä trycket. Ty litera , cripta manet: och ther effter dömer man. Reservationes mentales doga intet. Icke heller kan han med skiäl föregifwa, at han hafwer endast warit bekymrad om saken, och icke så noga om orden, när meningarna äro klarligen förestellta. Meningarna skola ju inhemtas af orden och skrifften. Och här öfwer ärom wi komne til mangels med hwar andra, nemliga öfwer orden, bokstafwerningen och mälsnildet. Skal then som är bekymrad om saken, tå han talar och skrifwer, få tala och skrifwa helt oartigt, orett och tokot? Förthenskul wenta alle billigt af then, som andra wil lära och vnderwisa, ja hota och försmäda, at han gifwer them effterdöme, at såsom han giör, så skola ock the giöra. Kiäre, huru kan then lära andra siunga, dantza, fechta, rida, koka, sy kläder, som sielfwer sådant aldrig lärdt hafwer? Huru wil then lära andra tala, som sielfwer stammar och illa talar? Quæ culpare soles, ea tu ne feceris ipse. Turpe est doc_kori cum culpa redarguit ipsum Alt hwad tu laftar sielf, ther wid stor ledsno bär. En lärar har stor skam, när han sielf brotzlig är. Cato I. 1. distich. 30. Lär först sielfwer, förmanar retzliga Sirach