Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. I en hungrande by (af P. von Birukoff)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mon Jilt min man ligger sjuk — livad ska’ vi göra med
honom?» Gumman snyftar och torkar ögonen med sitt förkläde.
Samtidigt klifvcr den kvidande sjuke mannen ned från
ugnen, krafiar sig fram till bänken, sätter sig med stor möda
till bordet med sin hustrus lijelp och stödjer sitt liufvud mot
båda händerna, så att han nästan lägger sig på bordet. Hans
uppsVullna bleka ansigte förråder ytterlig kraftlöshet. Jag
frågar honom om hans sjukdom. »Sjuk ... alt . . . igenom»,
säger han med en paus efter hvarje ord. »Först värkte det
i benen . . . tandköttet gjorde ondt i munnen . . . sedan
började jag svälla upp ...» Jag hade framför mig ett svårt fall
af scorbutus. Jag närmar mig den sjuka flickan, som ligger
på bänken, och ser på hennes ben. Blåa fläckar syntes på
vaderna, i knävecken och på fotsulorna — äfven här
scorbutus. »Och småbarnen, äro de friska?»
»Ja, temligen bra, de endast klaga öfver värk i
tandköttet, som blöder. Och jag har en större gosse, som går
omkring och ber om allmosor. Han är frisk.» — »Hur har
Ni kommit i ett sådant tillstånd? Hvad åter Ni? Får Ni
något från komitén?» — »Vi få, lille far, men det räcker ej.
Det var från början otillräckligt. Då lånte vi. När vi fingo
från komitén, måste vi betala lånet, så att det återstod ännu
mindre än första gången. Första veckan i månaden äta vi
oss mätta, de öfriga veckorna plågas vi af hunger. Min man
räknas bland sådana som ’kunna arbeta’, och för minderåriga
gifves ingenting. Hvad ha vi ej ätit! Yi gräfde lera, som
vi blandade i mjöl, men icke all slags lera passar. Det ena
slaget är likasom litet mättande; men då vi en gång åto en
annan sort, uppsvälde våra magar. Det var med nöd det
gick öfver.»
Jag lyssnade stum till denna berättelse. Hvad kunde jag
säga? Jag, som var mätt, hvad kunde jag säga till dessa
människor, som kommit i en sådan ställning, att de skilde
på t ven ne slags lera — ätbar och oätbar? Jag går ut i friska
luften, hvilken jag inandas i djupa drag. Min ovana organism
kände sig förgiftad af denna kvafva och förpestade luft, och i
denna luft lefver och uppväxer en stor familj! Jag vet, att
det icke är det enda fallet — att det finnes många sådana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
