Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVIII. Den ortodoxa kyrkan och den nyare sektrörelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i lifvct, utan »kyrkan», d. v. s. representanterna tor ett parti, som
kallade sig »ortodoxt», då Konstantin, kallad »dem Store», stiilde
kristendomen under statens förmyndareskap. Konstantin, hvilken
handlade antingen af blind t nit eller med politiska beräkningar — här
är ieke platsen att undersöka den frågan — ville med sin magt göra
ett slut på biskoparnes inre strider, livilka fördes, ieke så myeket
öfver läran om Gud som icke fast mer af personliga orsaker, hvarpå
bevis skola anföras längre fram. Ilvad uträttade han då genom att
blanda sig i en angelägenhet, som ej rörde honom V Det enda han
uträttade var detta: han förvandlade den andliga striden först till en
social och derpå till en politisk kamp. Sedan han först tagit de
ortodoxas parti, kunde han i egenskap af herskare ej annat Un
förfölja det motsatta partiet; arianismens representanter blefvo straffade
såsom vanliga brottslingar med landsförvisning och fängelse.
För att ej låta det förra partiet blifva för starkt och för att
undertrycka de sista kvarlefvorna af den romerska friheten, tog han
sedermera arianernas parti: återkallade de landsförviste, återinsatte
dem i sina förra ämbeten och understödde detta parti till sin lefnads
slut, förföljande de ortodoxa, särskildt deras förnämste talare
Athanasius af Alexandria. Det är från denna tid som kristendomen varit
förvandlad till ett vapen för vinnande af politiska syften och ett redi
skap för människans sämsta lidelser. Denna s. k. »kyrkans frid»,
hvilken skänktes af Konstantin, var början till alla våldshandlingar
i kristendomens namn, hvilka gjort den till en barbarismens och
blodsutgjutelsernas religion i högre grad än t. o. m. de flesta hedniska
religioner. I dag är det det ortodoxa partiet, som med kejsaren i
spetsen triumferar och med den verldsliga makten förföljer kättarne,
såsom de brukade kallas; i morgon är det kättare, som, likaledes med
kejsaren i spetsen, triumfera och ännu mera grymt förfölja de
ortodoxa — i båda fallen landsförvisningar, plundring af kyrkor och
enskild egendom och strömmar af kristnas blod, men icke längre
utgjutet af hedningar utan af de kristna sjelfva. Sådan är det
bysantinska väldets historia ända till slutet af dess tillvaro, och hvars
inflytande, till mänsklighetens sorg, icke upphörde med dess slut.
.... Och detta är hvad statens förmyndareskap har lyckats
bringa öfver kristendomen på mindre än ett århundrade: det
förvandlade den till en fariseism mera oförsynt, mera förderfiig än den, mot
hvilken Kristus Jesus uppträdde under sitt lif på jorden, förvandlade
kyrkans representanter till nesligt lismande hofmän och smickrare,
såsom en Eusebius af Ceesarea under Konstantin och en hel mängd af
liknande oratorer och loftalare öfver »den allragudomligaste kejsaren»,
och legioner af likadana män i senare tider, hvilka bekymrade sig
oändligt mycket mera om den kejserliga gunsten än om Kristi sak
på jorden och för ernående deraf alltid voro redo att välsigna hvilken
illgerning som helst, lofva strafflöshet från Gud för hvilket brott som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
