Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXX. Bland Stundister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kristliga pligt, att hans himmelske fader ännu ej var tillfredsstäld
med honom.
Följande tilldragelse gjorde ett outplånligt intryck på honom. Då
han ännu var en ung gosse, var han bekant med en flicka, vid namn
Paraska. Paraska var en fattig, föräldralös flicka i tjenst hos en jude,
som var krögare i deras by. Enligt Tchaikas uppgift var denna flicka,
ehuru vacker och ståtlig, likväl »litet besynnerlig». Hon hade ett
tankfullt uttryck, och hennes stora ögon voro ständigt likasom tårfylda.
Hon gapskrattade aldrig såsom andra flickor i byn utan småskrattade
med en egendomlig silfverklang i rösten; på långt håll kunde man
snarare taga hennes skratt för snyftning. Ofta ryckte hon till utan
synlig orsak, och då man kom bakifrån och tilltalade henne, blef hon
mycket skrämd. Hon tyckte ej om tungt kroppsarbete. I byn
kallade man henne för »adelsfröken», med hänsyftning på hennes moders
bekantskap med en adelsman....
En gång kom Ivan till sin Paraska. Det var sent på kvällen.
Månen sken, och stjernorna spredo en matt glans från den klara,
lugna himlen. Ivan kommer till judens stuga och hör, att Paraska
talar med någon innne i den mörka krogen. Ivan närmar sig tyst,
och hvad ser han? Paraska står på knä framför en bild och tyckes
snarare omtala något för Guds moder än bedja till henne. Och linru
talade hon ej! Till en början reste sig håren på Ivans hufvud, derpå
kände han, såsom om myror börjat krypa i hans kropp, till sist fyldes
hans ögon med tårar. Han vardt upprörd till sin själs innersta djup
af hennes hjertegripande röst, hennes uppriktiga bekännelse, hennes
varma uttryck, hennes sorgsna ton; denna syn var så mycket mera
slående, som månen liksom ansträngde sig att kasta sitt bleka sken
på hennes anlete, så att det strålade, och hennes kropp, som förblef
i dunklet, antog ståtliga, nästan magiska former.... Af alt hvad
Ivan hörde, inpräglades följande i hans minne: »O, du, Guds moder,
gudaföderska, förbarma, förbarma dig öfver mig arma föräldralösa
flicka! Låt mig icke förgås, icke förderfvas! Herre, hur skall jag
lefva i verlden utan föräldrar, utan slägt och vänner! O, Guds
moder, se huru svag och hjelplös jag är!» Till sist utbrast hon i ett
vildt onaturligt förtviflans utrop: »O, lilla moder, jag kommer att
förgås, förgås!....» Ivan började snyfta högt och sprang fram till
Paraska...
Kort derefter började Paraska föra ett dåligt lif och dricka med
drinkare på krogen. Men denna månskensnatt, denna rena,
oskuldsfulla Paraska, som då bad så varmt och samtalade med Guds moder,
inpräglades outplånligt i Ivans minne. Många gånger efteråt försökte
han bedja på samma sätt. Men huru mycket han än plågade sig,
huru mycket han än gjorde våld på sina nerver, var alt förgäfves.
»Om jag icke kan bedja såsom hon», tänkte han, »måtte jag
åtminstone få känna detsamma som då jag hörde henne bedja!» Men alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
