Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXII. Hvad är att göra?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fanatism, deras framtidsmal visa sig vara ej blott en clumcrc. Att
döma efter livad som för ögonen synes, äro utsigterna visserligen ieke
ljusa, men det linnes osynliga krafter, som verka i det fördolda, livilka
liafva större betydelse iin den råa styrkan, det yttre våldet.
»Oen kristna mänsklighetens belägenhet’», säger Tolstoy i sitt sista
arbete, >(lud i oss» (förbjudet af censuren i Kyssland), »med sina
fängelser, sina galercr, sina galgar, sina fabriker, sin konsentrering af
rikedomar, sina skatter, sina kyrkor, sina krogar, sina offentliga
otukts-nästen, sina ständigt växande krigsrustningar och sina brutaliserade
millioner människor, färdiga att likt hundar rusa på dem, mot hvilka
deras husbonde hetsar dem, skulle vara ännu förskräckligare, än den
är, om den vore endast en produkt af våldet; den är likväl framför
alt en produkt af den allmänna meningen. Men det som upprättats
af den allmänna meningen kan äfven afskaffas af densamma.
Dessa summor, som räknas i hundratals millioner, dessa tiotals
millioner disciplinerade män, dessa förstörelsevapen af oerhörd styrka,
en organisation bragt till den högsta grad af fulländning, en legion
män med särskilt uppdrag att bedraga och hypnotisera folket, och alt
detta ätlydande (tack vare elektriciteten, som upphäfver afstanden),
män, livilka anse denna organisation såsom fördelaktig för dem, och
hvilka veta, att de utan densamma skulle försvinna: hvilken
oöfver-vinnelig styrka synes icke detta vara! Och likväl skulle det vara
nog att inse, till hvilket förderf vi rusa, skulle det vara tillräckligt,
att man blygdes att taga del i våldet och draga fördel deraf, likasom
man blyges för bedrägeri, stöld, tiggeri och lätja — för att denna
invecklade och kraftiga organisation skulle försvinna af sig sjclf utan
någon kamp. Och härför behöfves icke, att någonting nytt inträder i
människosamvetet, det fordras endast, att det töcken, som döljer den
rätta betydelsen af vissa våldsgerniugar för människorna, skingras; den
allmänna meningen och de kristna tänkesätten, som utveckla sig, skola
absorbera de hedniska tänkesätten och sederna, hvilka tilläto och
rättfärdigade våldet, men hvilkas tid är förbi. Och det går framåt i
denna riktning ehuru långsamt. Men vi märka det icke, lika litet
som vi märka rörelsen, då vi vända oss rundt tillika med alting
omkring oss som vänder sig.
Det är sant, att den sociala organisationen i sina hufvuddrag bär
simma drag af våld som för tusen år tillbaka, och ännu hårdare i
vissa afseenden. Det torra trädet ser lika solidt ut som förut, det
ser t. o. m. mera solidt ut, emedan det har blifvit hårdt, men dess
hjerta är ihåligt, och dess fall nalkas. På samma sätt ock med den
nuvarande på våld grundade samhällsorganisationen. Dess yttre
utseende är detsamma — samma förtryckare och samma förtryckta —
men deras syn på tingens ställning har förändrats. Förtryckarn©
utgöra icke längre som fordom samhällets grädda ... I våra dagar finns
förtryckare, som öfvergifva sin ställning och gå till folket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
