Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - FJÄRDE KAPITLET. Sjöröfvarens skattkammare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom, när han visat sig sorgsen. Underrättade han
dem om saken, så besparade han dem visserligen en
förlust, men detta endast, om de verkligen ägde mod
att uppresa sig mot sina afslöjade anförare, som voro
mycket fruktade för sin stränghet. Utgången föreföll
honom derför åtminstone tvifvelaktig och den dermed
förbundna faran för stor.
Han afstod derför från sin tanke, och i nästa
ögonblick väcktes hans nyfikenhet i så hög grad, att han
helt och hållet glömde den. Han hörde nämligen,
huru Bamford och Heinz höggo på ett träd och rullade
stora stenar framför sig och genast uppstod hos honom
den nya tanken, att det en gång kunde komma
honom till nytta att noga känna till gömstället. Gossen
reste sig derför sakta, öfvertygade sig om, att båten
var säkert fastbunden och smög i mörkret efter
röfvarna. Det matta lyktskenet ledde honom därvid på
rätt väg. På ungefär 100 meters afstånd från stranden
såg han röfvarne stå och hörde deras ord. Tätt bakom
ett träd, hvari de gjort några väldiga hugg, närmade
sig två väldiga klippor ända på en meters afstånd från
hvarandra; mellanrummet, som till en del varit fyldt
med stenblock, hade de fullständigt rensadt och
hvilade nu för ett ögonblick ut från det ansträngande
arbetet. Hade de nu, under det de torkade svetten
från sina pannor, händelsevis sett sig om, vore han
förlorad. Men denna betänklighet fördref icke Erik
från hans observationsplats, ty kuttingar och lådor
lågo ännu strödda omkring på marken, och han ville
icke vika förrän han säkert visste, hvar de blifvit
gömda.
— Vi måste gripa verket an igen, — sade
Bamford. — Tiden förgår och pojken kunde blifva otålig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
