Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - ÅTTONDE KAPITLET. Dåliga värdar, men en olyckskamrat - NIONDE KAPITLET. Flykten åt söder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med sig. Ved, olja och tändstickor, gevär och
ammunition finnes ombord, så att det icke kommer att fattas
oss något af det, som behöfs på sjön.
Erik kunde icke säga något mera, emedan i samma
ögonblick skjulets endast igenskjutna dörr öppnade sig
ungefär en half meter. Kanske var någon där, som
letade efter gossarna, lyssnat till deras samtal och
möjligen ämnade anfalla dem. Men var den inträngande
verkligen en människa, så måste han på händer och
fötter ha krupit in i skjulet, då de ända upp till
hufvudet bakom balar och fat gömda gossarna icke ännu
kunde upptäcka honom. Ett ängsligt gnällande lät nu
höra sig.
— Caro, Caro, är det du, min trogne hund? —
sade Tom, glad och smekte en stor
newfoundlandshund, som vid ljudet af den för honom välkända rösten
hade hoppat upp på gossen och slickade hans händer.
— Åtminstone han har förutom mig blifvit räddad!
— jublade Tom och smekte djuret på nytt. Erik,
låt oss i vinnandet af denne tredje vän, se ett
lyckobådande tecken! Caro är ett modigt och trofast djur,
han kommer nog att blifva oss nyttig!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
