- Project Runeberg -  Ombord hos sjöröfvare /
100

(1895) [MARC] Author: Max Haffburg Translator: Oscar Hjalmar Guldbrand
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - NIONDE KAPITLET. Flykten åt söder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vår nåd? Dessutom måste vi tänka på vår egen
räddning; men segla de efter oss, äro vi utan räddning
förlorade.

Erik hade knappt sagt detta, då steg hördes på
något afstånd. Det var den fullkomligt berusade
Johnson, som, tumlande framåt i sicksack, försökte uppnå
skjulet, under det de båda gossarne, gömda bakom
relingen och tittande genom en springa, i största oro
följde alla hans rörelser.

— Hade du lyssnat till mig, befunno vi oss nu
för längesedan i säkerhet! — hviskade Tom förskräckt.

— Visst icke! Han skulle tvärtom, i fall han saknat
sitt fartyg, genast väckt de sofvande och skyndat efter
oss, — svarade Erik. — Gif akt, allt går efter vår
önskan.

Johnson hade nu anländt till skjulet och hade, då
alla spår efter rofvet blifvit omsorgsfullt utplånade,
funnit allt i ordning. Han raglade till stranden, där
båten varit förtöjd och studsade, då han icke mera
såg till den. Ett ögonblick stod han där grubblande,
men därpå tycktes han antaga, att de båda gossarne
flytt uti den. Han blickade uppåt natthimmelen, där
mörka moln jagade förbi månen och utbrast hånleende:
— de dårarne ämnade rädda sig... de äro förlorade!
Jag är nu kvitt dem och behöfver icke mera vara
rädd. Skada om den lilla båten, som jag gärna skulle
ha velat behålla! — mumlade han vidare, slog sig för
pannan, som om ingen annan än han själf vore skulden
till denna ogynnsamma vändning, knöt näfvarne mot
hafvet, där han trodde att de båda gossarne nu
gungade, och vacklade därpå med osäkra steg tillbaka
till sin bostad.

— Så där, gubbe, sof nu lugnt vidare, till dess

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:52:42 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sjorofvare/0104.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free