Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Storsjöfiskaren från Wallerö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hörde. De kringstående hade under tiden förlägna
sett på hvarandra, men nu som alltid voro
åsigterna delade. Man hörde således från ett håll:
”Vure dä mi’ hustru, skulle ho ha dansat för
siste gången”, men från ett annat: ”Dä lilla roli’a
kunn’e Ingri’ ha unnat’en; han tog väl inget
stycke å henne.”
Dansen hade emellertid afbrutits på en stund.
De båda spelmännen fingo sig härunder en
uppsträckning af den förbittrade värdinnan. ”I borde
väl kunnat haft vett å sluta, då I såg, hur han
höll på å dansa ihjäl henne!” utfor hon under
några temligen oförblommerade antydningar, att
betalningen skulle bli derefter.
Håkan hade lemnat danssalen och gått ut.
Han hade uppsökt en upphöjning ett stycke ifrån
huset och stod der och såg utåt hafvet. Det
blåste en frisk bris utifrån, och han hade aftagit
hatten och ryckt upp västen för att svalka sig.
Under det han så stod, kommo ett par gamla
fiskare med pipsnuggorna i munnen och slogo
sig ned ett stycke ifrån honom. Håkan hörde,
att de samtalade om bröllopet och den rundliga
trakteringen, utan att han lade märke till det,
men då han slutligen hörde sitt namn nämnas,
”skottade han öronen” och lyssnade.
”Dä va den värste dans, ja’ nå’nsin sett”,
sade den ene och knackade askan ur pipan. ”Ja’
trodde, han skulle dansa lifvet ur henne.”
”Dä va väl meningen dä, fast dä inte ville
lyckas”, menade den andre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
