Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
människornas barn. »Min egen älskade, min egen ingång»,
och ingenting kunde man göra.
— Kära barn, sade hon till slut sakta.
Pennskaftet kastade sömnaden utåt golvet.
— Varför blev du så rädd? frågade hon, och tog
arbetet ur den andras darrande händer. Seså, säg
inte, nu när vi hade det så trevligt, att du tror,
att jag är på vippen att gå under!
— Så slarvigt du talar, du skulle bara veta
vad det är att gå under.
— Men jag har inga anlag för det, förstår
du. Nej, låt oss nu tala om saken och se en enda
gång på mig. Jag gör bestämt uppror mot den
tanke, som jag avläste i ditt minspel, nämligen att
den där egna ingången skulle bli mitt fördärv.
Cecilia såg upp, lättad.
— Nej, jag borde ha vetat, att du är en klok
och kall flicka, som har många andra större
intressen än kärlek, svarade hon. Du hör nog till de
där flickorna, som kan vara god vän och kamrat
med en man utan tillsats av erotik, säg,
Pennskaft? Det låg något ivrigt bedjande i hennes ton,
menu Pennskaftet stelnade till. Det tycktes så
hopplöst att få henne att förstå.
— Men om det då vore något mera än
kamratskap, sade hon, om jag började hålla av, skulle
jag då gå under? Det måste ju göra mig mycket
mera lycklig än jag trodde fanns.
Hon satt och iakttog Cecilia, som rodnade
pinsamt, och fann till sin outsägliga häpnad att hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
