Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skriva och rösta och bli valbar och ryktbar,
alldeles som en man kan det?
— Ja, men barn, vi är dock av ett annat virke
än männen. För oss är kärleken ödesdiger på ett
helt annat sätt.
— Ja, det vill jag tro, sade Pennskaftet. Det
är ju vi, som skall ha alla de små barnen. Vi sätter
in mera på ett förhållande och riskerar i samma
proportion. Men jag bara håller på det, att jag
inte förlorar min aktning för mig själv om — får
jag tala frankt, Cecilia, det passar mig bäst?
Cecilia nickade utan att se upp.
— Om alltså en man, som jag älskat, skulle
gå ifrån mig och ta med sig minnet av min kropp.
För det är förstås det du är så rädd för skall hända
mig Cecilia, och du behöver inte vara så generad
för det, jag är det inte. Ser du, sådan är den nya
generationen.
— Inte har kvinnor hunnit bli så förändrade
på tio år, sade Cecilia, röd om kinderna. Du
tror, att man är den man önskar man vore, men
du har visst ingen aning om, att det rör sig om
något mystiskt och ofrånkomligt i kvinnonaturen,
som…
— Ä, sade Pennskaftet, inte? Så mycket har jag
lärt mig av emancipationsläxan, att jag vet, att
där är ingenting, som kvinnan lämnat bakom sig
under sin utveckling, som inte kallats det
ofrånkomliga. Tror du inte, att det finns många, bland
dem Kristin, som anser det höra till det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
