Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och haft mycket goda skäl till det, skulle hon
inte självmant ha hämtat nyckeln upp ur havets
djup.
— Jag kände en gång, fortfor därpå Cecilia, en
ung flicka, som hade anställning i Stockholm, på
kontor vill jag minnas, om vem det kom ut ett
rykte, att hon hade en älskare. I ett år var hon
medelpunkten för allas nyfikenhet på kontoret,
när hon kom till arbetet om mornarna stod de
manliga kamraterna och deras bekanta i klungor i
porten för att se henne passera. När hon kom
var det viskningar, hon fick tåla tusen små
oartigheter och stickord, och till sist miste hon sin plats,
kamraterna ville inte finna sig längre i att arbeta
tillsammans med henne. Hon lever undanskymd
någonstans, jag vet inte var, men jag tror inte hon
har haft en glad stund sedan. Tänk, att ha ett
så besudlat minne.
— Ja, visst är det synd om henne, men hon har
ju samma chanser som alla andra, att glömma,
älska på nytt, gifta sig, om hon tycker det är
bättre, och bli lycklig, föreslog Pennskaftet, och
tittade fortfarande envist rakt i väggen.
— Gifta sig? sade Cecilia bestört. Med den
historien? Hon kan inte finna en man nog
ovärdig.
— Det brukar annars vara minsta svårigheten,
sade Pennskaftet torrt.
— Det gör inte det minsta intryck på dig vad
jag säger?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
