Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Nu älskade, vill jag höra, hur du kom att
hålla av mig, sade hon.
— Vill du höra det nu igen? frågade han
smickrad, du har hört det så ofta.
— Jag vill i alla fall, att du berättar det på
nytt, det gör mig glad.
Det var sant, ty när han talade, mindes hon det
så mycket klarare, som hon så gärna återkallade i
sina tankar. Blixten, som träffade hennes själ,
när hon fick se hans ansikte för första gången
efter deras allvarliga samtal, ett nytt ansikte, äldre,
manligare, ett ganska vanligt ansikte ur mängden,
som en stark och ny känsla fördjupat och
förädlat, gossen som blivit fullvuxen på ett dygn.
Icke ett ord hade de växlat, där var ju också
fullt av folk omkring dem, men när en av de
gamla fruntimren i tanklös nyfikenhet började
beskärma sig: — Vad är det med arkitekten, som är
så blek, var det hon som blev generad och inte
han. — Vad har jag gjort? tänkte hon förskräckt,
och vad skall nu hända — — —?
— Nej, du skulle ju berätta.
— Jag glömde, svarade han, du var så söt.
— Är jag söt nu igen, aldrig är jag annat.
— Nej, aldrig, sade han bekräftande. Det har
jag sagt från första stunden.
— Tror du nu ja. Men jag är inte alls så säker
på det. Du tog in allt ont, som flög i luften om
mig, och med glädje.
— Ja, sade han, med den ångerfulla ton, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
