Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skuggad av ett molnträd, men då och då drev en
liten kåre sakta förbi på rygg och trodde, att den
skulle nå havet. En båt gled förbi med slappa
segel:
— Ser du, sade Pennskaftet, så sakta går
timmarna, när jag väntar dig.
Hon satt lutad mot en liten stadig tall, med
huvudet i hennes knä låg Dick och såg upp i
luften. Han teg, men då och då fick han tag i
hennes hand, som han kramade.
I deras själar darrade ännu minnet av den
känslornas stora bekännelsestund de nyss gått igenom,
och när flickan stundom log stilla och grubblande,
och han minuten därpå plötsligt kände detta leende
mot sina läppar, då visste han alltid lika väl som
om hon sagt det, vad hon syftade på.
Pennskaftet hade haft ledigt en vecka för att
hälsa på sin mor, som haft födelsedag, hon skulle
börja arbetet på måndag, men i dag var lördag.
Dick måste in till sitt som vanligt, mycket mot sin
vilja, men de hade kommit överens om att
telefonera minst varannan timme. Vad de skrattat och
skämtat på morgonen, då Dick kommit in för att
väcka Pennskaftet och funnit henne i sängen med
rösträttsmärket i nattdräkten, skrivande under
uppspänt parasoll, medan gardinerna flaxade som
spända segel, så att man trodde sig vara på ett
skepp, helst man ingenting annat såg än vatten
utanför fönstren. Hur hade hon inte gnott och
gnolat för att bli färdig med sig själv och kaffet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
