Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Till mitt rum vid Adolf Fredrik, förstås.
Hon tog flickans arm.
Klara stannade plötsligt.
— Dit, fy då, sade hon, men så fortsatte hon
genast. Så dum hon var, herregud, det måtte väl
göra alldeles detsamma, vart hon gick.
De båda flickorna växlade icke många ord under
vandringen genom gatorna, men Pennskaftet lade
märke till, att Klara var väl känd där. Klara visste,
att Pennskaftet begrep, men det gjorde henne
ingenting.
Då Pennskaftet låste upp gallerporten, mindes
hon doktorn, han, som fick vårda Dick.
Några män av obestämd klass och ålder gingo
förbi och slängde en handfull smutsiga
okvädinsord efter dem, det beredde Pennskaftet en viss
glädje, att de träffade dem bägge. Hur hade icke
hon, gudbevars, i sin något excentriska
fördomsfrihet bjudit upp flickan från Tegnérgatan och
andra hennes kamrater för att ge dem te och
böcker i gengäld för den kunskap de gåvo henne,
men hon hade dock aldrig vetat, aldrig anat, aldrig
förstått förrän nu.
— Är du hungrig? frågade hon, då de kommit
upp i rummet.
— Om jag är, men har du någon mat?
— I skåpet, du vet själv bäst, står käx och
marmelad, ta fram så skall jag värma tevatten.
Då de druckit te, sade Klara plötsligt: — O, det
är ju dager redan, och gick bort och släckte det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
