Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- XX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
XX.
Cecilia hade icke hört eller sett Pennskaftet
sedan valnatten, då flickan tre dagar senare
uppenbarade sig i skymningen, gick fram till Cecilia
och slog armarna om hennes hals.
— Men mitt älskade barn, ja, du får gärna gråta.
— Tack, sade Pennskaftet och slutade tvärt. Det
är ju dumt, jag är så glad, vet du hur det känns
att ha varit förtvivlad, men riktigt förtvivlad intill
marken?
— Å ja
— Och att så plötsligt få hela smärtan
borttagen, så fort att man tror att man drömmer.
— Nej, det vet jag inte, men vad är det då, kära
barn, har ni varit oense?
Pennskaftet gav en skildring av vad som
tilldragit sig, och nämnde blott i förbigående som
den naturligaste sak i världen att hon blivit
förvisad tills vidare, men det skulle inte dröja länge,
innan hon fick komma igen, ty det värsta var
över.
— Vad du måtte vara olycklig, sade Cecilia
sakta efter en stunds tystnad, mitt stackars barn,
vad du måtte vara olycklig. Men jag visste ju,
o, jag visste ju, att du också skulle få gå igenom
provet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:55:31 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/skaftet26/0246.html
