Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
omdömen, icke genom framställningen af det positiva i
Hans handlingar, utan genom att ursäkta dem. Det har
varit för mig vämjeligt, att både höra och läsa dessa
försvarsförsök, men hvad jag af dem kunnat uppfatta,
innehåller, såsom det synes mig, följande mening.
Att strida emot den store Napoleon var visserligen en
förbrytelse, men den ursäktas fullkomligt af
omständigheternas kraf och Svenska folkets önskan *). Carl Johan
deltog väl i kriget 1813 men mer skenbart än effectivt, var
icke någon af dess verkliga ledare, bidrog icke
hufvudsakligt till dess utgång och kan således icke rättvisligen
beskyllas för att hafva beredt den store mannens
fallHan trädde väl 1812 på Rysslands sida, emedan
ställningen då gjorde ett sådant medhåll nödvändigt, men det
var ingalunda Hans mening, att för framtiden bestämma
en fredlig princip för Sveriges förhållande till denna
mägtiga stat, utan i likhet med Philip af Macedonien, som,
*) Det sednare är en pur osanning. Bonapartismens hedendom
herrskade i det Svenska tänkesättet då så väl som nu. En Biskop,
som onekligt var en af Sveriges mest bildade män, yttrade under det
Napoleon med käckt segerhopp tågade in i Ryssland, sitt djupa
deltagande dermed och sade: «De tvenne mägtiga idéer eller
verldsåsigter, som hålla det Europeiska samfundet i spänning, hafva aldrig
varit invecklade i en så skarp och afgörande strid, som nu. Napoleon
är frihetens organ och Ryske Kejsaren den traditionella despotismens;
och det är tydligt, att tiden för den förras slutliga seger nu är inne.«
Jag minnes ganska väl huru den sällskapskrets, bestående af prester,
militärer, grosshandlare m. m., som då omgaf talaren, intogs af
förtjusning vid dessa vishetens ord, hvilka dock icke innehöllo något
annat än Bonapartismens oupphörligt återupprepade och ännu qvarstående
stereotyptanke. En mycket obetydligare man sade sedan om vintern,
då Napoleons motgång i Ryssland var bekant och obestridlig: «Det
är högst bedröfligt och nästan förkrossande, att Napoleon icke segrat
i Ryssland; ty då skulle han, efter att hafva eröfrat detta rike, äfven
kommit hit. Sådana män som han hafva kallelsen att eröfra verlden
och befria menniskorna ifrån deras gamla samhällsinrättningars
förtryck; och han skulle hafva lyckats i sitt företag och kommit till
Stockholm i vår, om vi hållit med honom.« Denne man hörde till den class,
hvilken då, så väl som sedan, blifvit kallad för: «De frisinnade.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
