Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 DEN RÄTTE.
Det var sent på hösten, då Johan återkom
till fäderneslandet. När han ankom till Göteborg,
greps han af en sådan längtan att komma hem,
att han for med första nattåg till Lidköping. Som
han ej underrättat någon om sin hemkomst, mötte
honom ingen i staden. Först ämnade han taga
skjuts för sig och sin kista, men så tyckte han, att
det nästan skulle gå för fort att åkande färdas
den en och en half mil långa vägen till hemmet.
Han hade visserligen så oändligt många gånger på
sjön tänkt sig in i allt, och nu tyckte han sig lik-
väl ännu en gång behöfva besinna sig och tänka
öfver innan han kom hem, och så beslöt han
sig för att lämna sin kista kvar i Lidköping och
färdas hem till fots.
Han gick långsamt och tankfullt, med den
något vaggande gång, som är egendomlig för sjö-
män. Hur väl kände han inte vägen, och hur
var inte allt sig likt sedan forna dagar! Sedan
han sist vandrade här, hade han sett mycket af
världen, men huru olika allt annat voro icke i hans
ögon dessa välkända trakter: Stadsskogen, Villa,
till och med den gamla kala, fula Jönslundavägen
föreföllo honom som gamla kära vänner, dem han
kände och som kände honom. Snart skulle han
åter vara hemma, men månne han skulle komma
att slå sig ned där? LIvartill skulle det tjäna att
åter begifva sig ut i världen? Hvad skulle han
väl söka där? Lyckan? Men den fanns ju ej för
honom där ute, och inte heller i denna undan-
skymda vrå af världen ; men sak samma, när man
är frisk och arbetsför, har man ju intet att klaga
öfver, och Johan klagade icke ens för sig själf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
