Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN RATTE.
Venern så långt ögat når, utom där borta i öster,
midt öfver viken, där Kinnekulle reser sig, stun-
dom ljus och leende, stundom mörk och hotande,
allt efter den olika belysning, i hvilken den fram-
träder. Den där höstaftonen var luften hög och
klar, och med sina nedgående strålar förgyllde solen
allt, liksom ville hon söka återgifva värme och Iif
åt den döende naturen.
Johan såg ej den vackra taflan, han gick där
framåt som det tycktes kall och okänslig för allt
det sköna, som omgaf honom. När han kommit
till stugans dörr, knackade han sakta på.
»Stig in,» ljöd det där inifrån.
Det var Annas röst, han kände den, han.
Han öppnade dörren och steg in. Anna satt framme
vid fönstret och sydde, under det hennes lille gosse
låg på soffan och sof.
»God afton,» sade Johan med sin vanliga
lugna röst.
»Johan,» sade Anna, utan att förefalla öfver-
raskad; det var som om hon väntat honom. »Såå,
du är hemma nu.»
»Jag har kommit för att tala med dig.»
Annas bleka kinder öfvergötos af en liflig
rodnad.
»Är du ond på mig än, Johan?»
»Hvarför skulle jag vara ond på dig?»
»För, för, för — gammalt,» tilläde hon syn-
bart förlägen.
»Låt oss inte tänka på det längre, Anna; det
har händt mycket, sedan vi sist träffades.
. »Ja men, har det så,» sade hon med en suck
och blef åter blek.
I 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
