Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64 FÖRTROLLAD.
de raka gångarna och de brokiga blomsterrabat-
terna. Och nu, just nu, då hon skulle få komma
ut i världen, då hon skulle få lyfta vingarna till
flykt, nu kom Sven och ville klippa dem, ville
binda henne för alltid. Hur kunde han begära,
att hon för all framtid skulle fästa sig vid honom,
som hon allt ifrån barndomen dagligen sett? Då
skulle ju lifvet ej hafva något nytt och lockande
att bjuda henne. Nej, Svens hustru ville hon ej,
kunde hon ej blifva, och dock — — Stackars
Sven!
Hon torkade bort en tår just som kärran
svängde om vid en krökning af vägen och hon för
sista gången kastade en blick på Sven, som ännu
stod på tröskeln och såg efter henne. Därefter
satte hon sig till rätta i åkdonet och blickade
framför sig.
Snart voro de ur skogen och ute på slätten.
Solen hade gått ned, men längs bort i väster
spredo sig klara, röda strimmor på himlen.
»Vi få storm i morgon, » förklarade fader
Bengt.
>.Det måtte väl aldrig hända oss något ledsamt
på vägen,» anmärkte mor Inga. »Sådan där eld
på himlen bådar aldrig godt.»
»Hvad världen ändock måtte vara stor,» tänkte
Ingrid, och bröstet svällde af välbehag.
Sven stod länge på tröskeln och glömde all-
deles, att han lofvat se efter elden; slutligen gick
han in, tog sin bössa och sin fiol och gick upp
på Ingrids forna rum, som nu blifvit hans. Det
lilla fönstret vette åt väster; han öppnade det, tog
sin fiol, satte sig vid fönstret och började spela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
