Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skämtbilder under 1500-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SK.AMTBILDER UNDER I 500-TALET.
den af hvad denna tid frambragte. Man tycker sig höra de två
gummornas harklande och hostande på figuren (bild 40).
Kraxande som den symboliska korpen på teckningen, ha de båda något
af den groteska skönhet, som utmärker de förträffliga japanska
framställningarna af gummor.
Italienarna voro föga lagda för skämtbilder. Det
genre-artade, det karakteristiska, det humoristiska intresserade dem ej
hälften så mycket som folket norr om Alperna. LIONARDO DA
Vinci (1452—1519) är känd för sina s. k. karikatyrer, hvilka väl
dock mera äro ur rent teknisk synpunkt utförda studier och
kanske ej ens äro afsedda att väcka skratt. De framkalla mera
en obehagskänsla. Af imponerande verkan är emellertid Lionardos
här meddelade groteska bild af en löjligt själfbelåten
zigenarhöf-ding (bild 43).
Tizian har utfört en komisk bild af Laokoongruppen, där
de tragiska figurerna äro ersatta med apor. Några se i denna
karikatyr ett skämt med skulptören Bandinelli, hvilken kopierat
Laokoongruppen och var illa sedd för sin löjliga skrytsamhet.
Andra anse, att Tizian velat förlöjliga den »larmoyanta
karaktär», som den öfverdrifvet berömda, då nyss uppgräfda gruppen
hade.
Själfva ordet karikatyr härledes af det italienska »caricare» =
belasta och öfverdrifva. Härmed besläktadt är det franska ordet
»charge», hvilket användes vid sidan af »caricature». Egendomligt
nog har således det oftast använda ordet för skämtbild,
karikatyr, kommit från ett land, där man är ovanligt svag inom
denna konstart.
Under senare hälften af 1500-talet tillkom den i bild 44
återgifna teckningen af SoFONISBa Anguisciola( 1535—1626).
Kvinnliga skämttecknare förekomma så godt som aldrig i konsthistorien.
Damerna ha i alla tider varit alltför bundna af det konventionella,
och ej ens det receptiva sinnet för humor tyckes pryda detta
kön, på hvilket naturen eljest slösat sä mycket. Sofonisba
Anguisciola, den på sin tid berömda porträttmålarinnan, som själf
skulle bli mycket gammal, kallar sin skämtbild »La vecchia
ri-bambita muove riso alla fanciulletta» — gumman, som blifvit barn
pä nytt, väcker skratt hos den unga flickan —, hvilken med ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
