Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - England omkring 1800
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ENGLAND OMKRING I Soo.
Af psykologiskt intresse är att höra, att han mycket oroade
sig öfver det ohygieniska bruket, att herrarna sögo pä sina
käppkryckor, och att damerna i omnibusarna höllo sina
parasollhandtag mot läpparna. Mr »Cuthbert Bede»* anmodades af
honom att skrifva en varnande text till de bilder, där
konstnären framställt dessa skadliga ovanor. En traktat skulle skrifvas,
och den borde sedan gratis kastas in i järnvägskupéer och vagnar,
och om ett par månader, sade Cruikshank, skulle ovanan vara
utrotad. »Cuthbert Bede» författade en artikel, kallad »Akta edra
tänder!» Han berättade här om en dam i en omnibus. Hon
håller sin parasollkrycka mellan läpparna. En hastig stöt slungar
emellertid hennes löstandgarnityr i knäet på den midt emot
sittande herrn. — Konstnären-moralisten blef ursinnig öfver
att man kunde skämta med nägot så heligt som hygien.
Gamle Cruikshank blef under sina senare år mer och mer
glömd. Han gjorde i början af 1860-talet en oljemålning kallad
»The Triumph of Bacchus», där han med en oändlig
detaljrikedom behandlar vinets förbannelse. Drottning Viktoria bad honom
visa henne taflan i Windsor. Hans gode vän Thackeray skref
om den i Times, men publiken förblef kallsinnig. Godt humör
och god hälsa tyckes den fantasirike mannen ha bibehållit i det
sista, ty som 8o-årig deltog han kostymerad i en maskeradbal.
Då han en gång på ett möte sagt: »Min mor lyfte först
giftkalken till mina läppar», blef modern ursinnig. I hennes
principer ingick en aftontoddy, och hon kunde med visst skäl
säga: »Skall jag, åttio års gumma, få höra, att jag lärde honom
dricka, jag som så ofta gifvit honom smörj för hans omättlighet!»
Det ligger något symboliskt i att Gillrays lärjunge, länken
mellan det England, som mest af allt fruktade att groggarna
voro för svaga, och det England, som ängslar sig åt för starkt
te, skulle ha denna utvecklingsgång. Hvad Gillrays och
Cruikshanks konstnärlighet beträffar, har det intet att göra med
alkoholen. Man kan om dessa båda säga som Taine om Musset
och Tennyson: Den förre är bättre som konstnär, den senare
bättre som människa.
* Författare till den klassiska engelska studentlifsskildringen The
Adventures of Mr. Verdaiit Green.
136
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
