Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - England under drottning Viktoria: Punch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PUNCH.
hvarmed en medeltida klosterbroder skulle skildra ett samtida
helgon i samma kloster, beskrifvits af Mr. George Somes Layard
1 det ur flera synpunkter intresseväckande arbetet »The Life and
Letters of Charles Samuel Keene».
Keene föddes 1823 i London. Hans far var jurist, och själf
skulle han först ägna sig åt juridiken. Det blef dock snart
tydligt, att han mera lämpade sig för konstnärsbanan; och det
var genom hans mors energi, som hans första teckningar blefvo
sålda och den blygsamme ynglingen började få någon
förhoppning om sin konstnärliga framtid. Några skapliga teckningar
till Robinson Crusoe voro hans debut. I Punch förekommer
hans första teckning 1851 och riktar sig egendomligt nog mot
Louis Napoléon. Är det ej mer än en tillfällighet, att Hogarth
var i tal och teckning så ursinnig mot fransmännen, att Leechs
första teckningar riktade sig mot fransmännen och många af
hans senare mot Louis Napoléon och att nu också Keene skulle
börja med ett angrepp på »brorsonen»? Efter statsstrecket den
2 december 1851 kom nämligen Keene med en teckning kallad »En
patenterad gatsopning», som nyligen var införd i Paris och
föreställde ett par kanoner.
Först i860 blef Keene upptagen i den illustra kretsen kring
Punchs middagsbord. Den tystlåtne, till öfverdrift tillbakadragne
Keene trifdes dock ej så bra i detta sällskap, ty hans starkt
toryfärgade uppfattning — han kallade sig själf »a hot tory» —
förargade sig åt de många »rads» inom redaktionen, hvilken
enligt hans åsikt ledde Punchs politik pä villovägar. Det är
förvånande att se, då man läser om alla dessa engelska tecknare,
hur sällan de tyckas ha haft något konstintresse. Man får i de
utförliga lefnadsbeskrifningarna höra åtskilligt om deras åsikter
om hästar och äfven om hundar, men konst och konstnärer
synas i allmänhet ej intressera dem. Det är kanske därför
de själfva i allmänhet intressera konstnärer och konstälskare
så litet!
Keene utgör äfven i detta fall ett undantag. Whistler, som
Keene i högsta grad beundrade, ville att denne skulle vittna för
honom i den berömda processen 1878, då han stämt Ruskin
för att han kallat en Nocturne i svart och guld värdelös och konst-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
