Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike: Montmartreskolan - Jean Louis Forain
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE.
dessa potentater bringas ur fattningen. Den väl omfångsrika
räkningen på makans badortsgarderob tyckes oroa honom mera
än henne. På denna bild (290) ser man dessutom hur öfverlägset
den moderna dräkten behandlas af tecknaren.
Det smärtsamma tilldrager sig Forains intresse. Detta kan
bero på höggradig känslighet eller på grymhet. »Det är herrn, som
beklagar sig öfver att barnet inte är hans», säger jungfrun till
betjänten, och båda dessa »våra fiender», som Forain kallar
tjänstefolket, glädja sig hjärtligt åt sin husbondes oro och sorg (bild 298).
En liten leksakshäst i förgrunden är så att säga pricken på i’et.
Alphonse Daudet hörde till den sorts människor, som känna
ett starkt medlidande och af den anledningen dragas till dylika
smärtfyllda situationer. Han beundrade alldeles särskildt den
här meddelade teckningen L’inconnu (bild 301). Man känner
den stackars flickans fasa, förstår att iskalla kårar löpa efter
ryggen. Hemsk och olycksbådande aftecknar sig den svarta
skuggan på väggen. Hvem kan han vara, den okände? En
mördare? Undergifvet böjer den olyckliga sitt hufvud, men
handen darrar, då nyckeln sättes i nyckelhålet. »Les vieux
messieurs» höra till Forains favoriter. Man säger att barnet bär
på sitt ansikte ett återsken af himmelen. Det är förmodligen
därför att de gamla herrarna ha ett återsken af sitt förflutna
jordelif i sina karakteristiska, af laster härjade ansikten, som de
äro Forains favoritmodeller. Hur illa har ej lifvet tilltygat den
gamle pä bild 292. Skallig och krokryggig vill han ej alldeles
ge upp sina äfventyr, som, om man får tro makans förgrämda
ansikte, gjort så mycken sorg.
Särdeles lyckade äro de gamla klubbherrar, som diskutera
i dansösens loge. Med det idiotiska gnäggande aristokratskratt,
som är modernt öfver hela världen, åhöra de, man kan säga å
dragande kall och ämbetets vägnar — ty det är chic för gamla
franska herrar att göra sig till för dansöserna — den oförskämda
lilla damens inlägg: »Och du, baron, duar du din fru?» — »Ja,
ibland — då hennes älskare hör det» (bild 295).
Kvinnodyrkan får i Paris nästan något af plikt, hvilket ej
utesluter att kvinnan också har uppriktiga tillbedjare. Ur ett af
de vackraste af Forains album, »La vie», där bilderna äro färg-
378
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
