Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
soni hafva dessa feuor hleka och ofärgade.
Sedan leken upphört, återtaga kroppens sidor sin
silfverhvita larg. De yngre urskiljer nian dels
af deras mindre storlek, dels al deras blekare
färg och bleka fenor.
Björknan förekommer allmänt i de flesta
af Sveriges insjöar, och uti Östersjöns inre
skärgård. Som den utgör en i allmänhet föraktad
fisksort, och dels af de flesta fiskare
sammanblandas med unga Braxnar, dels bär en olika
benämning på de flesta orter, der den
förekommer och urskiljes, är det oss ännu ej möjligt
att bestämt uppgifva dess utbredning. Ilvad
vi veta är, alt den är mycket allmän i hela
Uplancl, Södermanland, äfvensom i de södra
provinserna. Af de många namn, under hvilka
Björknan är känd, äro följande oss bekanta:
Bjulkej Blecka, Björkfisk, Björkare, Hjärta,
Panka, Blåpanka m. fl. olika uttal af dessa ord.
Den trifves bäst i sådana sjöar och strömar,
som liafva ler- och sandbotten, beväxt med
gräs. Tidigt på våren söker den grunda ocli
gräsiga stränder, der han leker periodvis i Juni
månad. Är vädret gynnande fortgår hvarje lek
omkring 3:ne dygn, med längre eller kortare
mellantider; emedan de äldre fiskarne leka först,
och någon tid efter de yngre. Rommen
afsät-tes på gräset. Under sjelfva leken slår och
plaskar den starkt i vattenbrynet, dit han
annars sällan uppstiger, utan vistas mest vid
bottnen, och någon gång i halfva vattnet. Ehuru
Björknan är en skygg fisk, och mycket rädd för
buller, är den under leken spak och orädd, och
låter således derunder med lätthet fånga sig.
Han tillbringar hela sommaren på grundt
vatten, och drager sig först mot hösten till
djupet, der han, samlad i större stim,
tillbringar vintern. Han är en bland de glupskaste af
sitt slägte, forlärer gräs, insekter och maskar,
samt nappar så begärligt på mete, att han för
fiskaren är förtretlig, emedan lian plockar bort
agnet, utan att låta fånga sig. Han har
der-före fått öknamnet Ätare. Eliuru en snål
snyl-tegäst, som alltid håller sig framme, der
något vankar, är han icke desto mindre alltid
mager. Då han dertill är liten, och köttet
mycket benigt, blir han aldrig eftersökt, och ätes
endast i brist på bättre fisk, och af fattigt folk.
Han är, som sina samslägtingar, mycket
afvel-sam; Bloch räknade uti en individ af 8 lods
vigt 108,000 romkorn. Den bidrager således
icke obetydligt, att underhålla de större och
smakligare rofliskarne med födoämne.
Något eget fiske för denna fiskart auställes
icke, oss vetterligt; men som han är på alla
ställen närvarande, fångas den i de flesta
fiskebragder, som utställas för andra fiskar. Största
mängden erhålles om våren mot lektiden i så
kallade
Lanor (35), som utsättas för ål i strömmar
ocli större åar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
