Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Skandinavismens framtid, föredrag på Folkets hus 7 december 1905
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÅGRA TANKAR OM SKANDINAVISMENS FRAMTID 1S5
på sin egen barnslighet. Djupgående motsatser
öfverbryggas icke af möten, en svår söndring helas ej genom tal
och sånger. Hvarje klarseende borde insett att en äkta
skandinavism var otänkbar under den dåvarande unionen
och att denna var ohållbar, dels på grund af Sveriges
alltjämt fortlefvande syn på unionens tillkomst och värde,
dels på grund af norrmännens, efter hvarje strid växande,
vilja att lösas ur unionen. Och detta äfven när striden
hade slutat med deras seger, så som striderna ju i regeln
slutadel
Men enhvar, som insåg att den, i krig och fred
förenade, skandinaviska halfön intog en helt annan
ställning i Europa, än den de båda skilda rikena Sverige och
Norge nu kunna intaga, önskade unionens upplösning
på ett sådant sätt, att den ohållbara formen för föreningen
i godo byttes mot en ny form, inom hvilken båda folken
funnit sig väl.
I stället brast det hela. Och under sådana
förhållanden att ingen svensk man eller kvinna till sina dagars
slut torde glömma 1905, ångestens och lidandets år.
Det svåraste lidandet för oss s. k. »fosterlandslöse» var
oron att Sverige kunde komma att handla sig själf
ovärdigt, en tanke så fasansfull att man icke skulle velat,
jag säger ej upplefva utan öfverlefva den!
Det är mycket länge sedan egna kval kommit mig att
knäppa händer till bön. Men denna sommar fann jag mig
stå midt på en väg med händerna sträckta mot himlen
ropande till Gud att han måste frälsa vårt folk från
brottet att med vapnens makt lösa de svårigheter, dem
besinning och storsinne kunde lösa. Visserligen sjönko
snart mina uppräckta händer. Ty jag visste ju att
ingen Gud ofvan oss hör sådana böner, att det är till
guden inom oss vi måste rikta dem. Och de, som
behöfde sådana böner, de bådo dem ickel
Det vore emellertid orätt att frånsäga dem fosterlands-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
