Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÅGRA TANKAR OM SKANDINAVISMENS FRAMTID 39
femte, senare strukna, paragraf och — i samband med
Skandinaviens neutralisering — fordra dess slutliga
uppfyllelse. På hvilka vägar detta en gång skall bli
möjligt, hvilka förändringar, som därförinnan måste ha
försiggått, kan ingen nu förutsäga. Jag vill här endast
betona att denna fråga hör med till frågan om
Skandinaviens framtid. *
* Docenten Hallendorff fann sig kallad att — på grund af en
half spalts referat af mitt en timmes långa föredrag — bemöta
denna påminnelse om Pragerfredens femte artikel. Hvad jag
verkligen yttrat var endast det ofvanstående. Det är så mycket
egendomligare att just docenten H. i detta fall icke kunde tänka sig
någon annan möjlig lösning än vapnens, når han kort därefter (i
en artikel om professor Kjelléns bok Stormakterna) med all rätt
betonar: att man icke bör utgå från antagandet »att de nutida
politiska tendenserna skola bli fixa och normerande äfven hädanefter»,
och slutar med orden: »Icke ens de undanträngda smånationerna
behöfva precis frukta för framtiden, blott de bevara viljan obruten.
Under en ny utvecklingsfas, med tillkämpad jämvikt öfver hela
världen liksom förr inom Europa, väntar dem måhända en vida
drägligare ställning, än det Capriviska ordet (= de stora staterna skola
bli allt större) utlofvar.»
Jag vill genom ett själfcitat klargöra min tankegång: »Tack vare
den lifliga andliga och materiella samfärdseln, kan den ena nationen
numera, ej blott genom vapnens makt, utan äfven genom opinionens,
ingripa i den andras angelägenheter. Våldet kan icke lika ostördt
som förr gå sin väg fram; nationerna göra allt mer gällande att
den allmänmänskliga intressesfären flyttas inom de råmärken, dem
nationerna fordom uppdragit för sina egna angelägenheter.
Dreyfussaken är ett exempel härpå. Frankrike sökte länge med
själfsäkerhet häfda: att denna sak var dess egen omsorg, en fråga hvari
Europas inblandning var en oförsynthet. Men Europa har låtit
Frankrike känna att frågan om rättfärdighet i detta fall blifvit
internationell, blifvit en mänsklighetens angelägenhet. Och än större
skäl har Europa att häfda samma ståndpunkt med afseende på
Sönderjylland och Finland. Förr eller senare kommer det ögonblick,
då ingen regering eller själf härskare skall kunna göra sig likgiltig,
döf och stum inför en enhälligt, starkt och värdigt uttalad
europeisk folkmening. Också vår röst bör då höras klar.» (Se min
skrift Svensk eller storsvensk patriotism? 1899.)
Hvar och en som, likt mig, redan i ungdomen på nära håll
fått en inblick i Sönderjydarnas storartade och ihållande kamp för
att bevara sitt modersmål och — en gång — kunna återförenas
med sitt fädernesland, måste vara genomträngd af vissheten: att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
