Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Tegnér - 2. Skalden och kvinnorna. Goethe och Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i7’J
kunna ha för närvarande. Men, min käre Brinkman, inte ett ord
om mig till Tegne’r. Han skulle blott däri se en önskan av mig att
närma mig honom, och, långt ifrån att göra mig en tjänst därmed,
skulle ni leda mig in i en diskussion, som sannolikt skulle nödvändig-
göra en brytning mellan oss för alltid. Detta »oss» — ni vet väl
att därmed icke menas er och mig. Nej, min vän, intet moln har
någonsin förmörkat vår tillgivenhets rena och klara himmel. Under
alla mitt livs förhållanden, under lyckans växlingar som under glädjens
hastigt förgångna dagar, har denna tillgivenhet alltid synts mig som
den enda ljusa punkten i rymden, den enda värdig att leda mina
steg mot målet för en vandring, som ’förklaras genom dess milda
och rörande inflytande.»
Den 14 november skriver hon i samma sak: »För övrigt min käre
Brinkman, har jag icke någon hämndkänsla, och huru skulle jag kunna
hava det? Jag gör full rättvisa åt de överlägsna egenskaperna hos
en person, som ett ögonblicks överilning och obetänksamhet kanhända
ha fört längre, än han själv hade för avsikt att gå. Om jag återser
honom, skulle jag i mitt sätt att vara visa honom, att allt är glömt,
men för visso skulle jag icke avvika en tum från den regel, som
jag uppställt för mitt uppförande, och varje finkänslig och taktfull
person skall endast kunna gilla min stolthet i detta avseende.»
Den 16 mars 1825 skriver hon på tal om »Frithiof». Med innerlig
glädje delar jag Brinkmans tillfredsställelse över den njutning den
ojävaktigt kommer att skänka oss alla, som så gärna ägna åt snillet
vår hyllning och vår beundran. — Skada att dessa känslor blivit på
ett så prosaiskt vis missförstådda av den, som mer än någon annan
borde göra rättvisa åt det, som ensamt förädlar livet. — — Fast och
orygglig är min föresats att ej i Tegnérs ögon giva mig anseende
av en behagsjuk kvinna, som passar på det första tillfället att ånyo till-
smyga mig en uppmärksamhet, vars tendens jag nödgats förkasta–––.
Vore jag blott karl, som jag så ofta i livets växlande omständigheter
finner anledning att upprepa, så avhöll mig visserligen ingenting att
med Frithiofs store författare avgöra varje tvist med de förekommande,
av känsla och beundran helgade ord: Låt oss vara vänner! Nu är
förhållandet helt annorlunda, och ingenting i världen, jag upprepar det,
kan förmå mig att förödmjuka min kvinnliga stolthet även inför
snillet.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
