Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Tegnér - 5. Sjukdomsutbrottet och vistelsen å Kungsholmen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
286
Om detta sätt att halla skalden internerad skriver Brinkman i ett
av sina brev följande: »Jag vagar ej klandra hans välmenande läkare,
men begripa kan jag ingalunda visheten av deras behandlingssätt. De
ha inbillat honom, att han pa hög befallning vore en statsfånge, som
genast skulle skjutas, så snart han visade sig utom dörren, de för-
neka honom allt sällskap av de vänner, han önskade, med undantag
av de närmaste släktingarne, vilkas besök tyckas vara honom ganska
likgiltiga.––– Hans största längtan är att få åka, varvid han sedan
flera år dagligen varit van, och även detta förnekas honom såsom
högst skadligt. Han får blott taga frisk luft i en trädgård bredvid
huset, och, som denna ligger vid sjön, anropar han alla roddarbåtar
om hjälp och befrielse, vilka nu äro så vana därvid, att de ej mera
lyssna därtill. i Han skriver oupphörligt, även brev och biljetter, dem
biskopinnan likväl alla undangömmer. Nyligen gav mig Disa en till
mig, som jag knappast utan sörjande förtvivlan kunde läsa, när jag
igenkände hans dyrbara handskrift, hans sigill, utanskriften som van-
ligt med själva gatan av min boning utsatt––– blott i innehållet
ej som Jörut.–––-’Bäste Brinkman kom då för allting till mig, vi
ha så oändligt mycket att talas vid, jag är en olycklig statsfånge
utan att veta varför och utan att ha blivit förhörd. Förmodligen i
anledning av den tillämnade revolutionen, den jag aldrig ämnat sätta
mig emot.’ — — Därpå osammanhängande fraser.»
I samma brev yttrar Brinkman om Tegnérs sinnestillstånd föl-
jande: »Minns Ni väl ännu några rader ur Axel, som väl ingen av
oss första gången läst utan en rysning i själen, ehuru vi visserligen
ej anade, att någonsin en tillämpning av den skulle kunna göras på
den ännu glade och levnadsfriske skalden:
Då steg från underjordens ’floder
ej döden, men hans yngre broder,
det bleka vanvett opp, som går
med vallmokrans kring spridda hår
och ömsom stirrar mot det höga
och ömsom ner till jordens grund,
med löjet kring förvriden mun
och tårar uti halvsläckt öga.
»Ja», säger Brinkman, »så är det nu, och ett slags halvdager emellan
fullkomlig själsfrånvaro och ett oroligt medvetande av sin olyckliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
