Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERO OCH LEANDER. 5
»Nå, du nysta fäll te ’onom higen frampå nattsida?»
frågade Victor, i det han knäppte med bägge händerna.
»Nä-ej, det gjorde jag hinte,» svarade Anders lugnt,
»hutan jag stjälpte hi mej hett par, tre supar hi stället,
hå så dansa jag med Lena hi Hutby hen ’ambopolska, hå
när då Hångermanlänningen hå Hida kom paret hefter
hoss, så passa jag på hå satte krokben för’n, så där låg
di pladask midt på loggolfvet, hå ’an slog näsa hi. bio, ha
’o fick kjolarna höfver ’ufvet på sig, hå sen smet jag mej
håf, för hannars ’ade det kunna blifvi slagsmål, hå det
ville jag då hinte, för körkvärdens del, förståss!»
»Ja-a, men då får du hallt passa dej för’n hen hannan
gång!» menade Victor betänksamt, »för di hä hallt folk-
hilskna värre, di där /?o^isterna, ha slass kan di hutaf
halla di fan, det hä säkert, det!»
»Ja, di ’ar ju hinte hannat te göra!» svarade Anders
föraktligt, »hå det hä ju det som höfninga gar hut pa!
Men se på fan, där kommer bond! Då hä det fäll bäst
hatt hen ’ugger hi hett rakande higen!»
Och därmed började de på att harfva på nytt, Victor
med hästarna och Anders med »hoxen», som det heter i
Roslagen, där, egendomligt nog, all annan mångfald tar
behålla sin pluralisform, utom ett par oxar, som alltid och
allestädes endast nämnas och talas om i singularis, när de
äro eller skola föras i arbete.
Bond’, som de kallade honom, var inte att huttla med
när det gällde sysslorna; men för öfrigt lät han, som skär-
gårdsbönderna i allmänhet, fem vara jämt och brydde sig
aldrig om hvad hans folk företog sig när arbetet var slut.
Sedan han nu sett att de »’ärfvade» ordentligt, som han
kallade det, och sedan han underrättat dem om att i mor-
gon skulle det bli att så rågen, ifall det blef »’hyggligt i
väret», så gick han upp igen och satte sig på bänken
utanför stugdörren, där han funderade på om han aldrig
mera skulle få upplefva den ljufva tiden, när rågen kostade
aderton och tjugu kronor tunnan, i stället för do fattiga
»helfva» eller »helfva hå hen ’alf», som man nu med nöd
kunde propsa sig till af spannmålshandlarna inne i staden.
Under tiden fortsatte de båda drängarna sitt arbete,
och när de träffades under rasterna, sa talade de oupp-
hörligt om »di förebaskade /?oWisterna», som vid nattens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
