Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gi YTTERSTA DAGEN PÅ SANDVIK.
pengar för båtsman, och får inte pojkarne lära sig exera
och ligga borta från jordbruket två år å rad — och hvad
ska det tjäna till, om de inte kan hålla ryssen från halsen
pa oss! Och öfverbeten, som prästen säger en ska lyda
och vara underdånig, hvad har den annat att göra, den,
än att se efter att så’na där röfvare inte kommer och
smyger sig på folk och skjuter skarpt midt i natten, så
att fönsterrutorna smäller sönder och skorstenarna ramlar,
och kreaturena som går ute på bete blir vilda och ränner
öfver gärdsgårdarna och spetsar sig på gärdsgårdsstörarna,
och —»
Och när den tanken kom, blef Lotta alldeles utom
sig af förskräckelse. !Flickan hade just nu somnat på fullt
allvar, som det tycktes, och hon föreställde sig då så Iifs
lefvande skenbarligt hur >:Skönan», hennes bästa mjölkko,
som i djupaste hvardagslag hade den fula vanan att an-
tingen ligga ikull eller krypa igenom gärdesgårdarna, om
hon såg att där fanns något saftigare gräs innanför dem,
nu i förskräckelsen öfver skotten hade hängt upp sig
någonstans och att lilla fölungen, som blef ett år i höst,
kanske hade gjort sammaledes, medan fåren i förskräckel-
sen kastat sig utför bergen rakt i sjön, som ett par hade
gjort här om aret, när nagra stockholmare hade haft hundar
med sig. borta ifrån storlandet — och om det hade gällt
hennes lif, så skulle hon inte kunnat stanna inne. Hon
måste ut och se efter hur det var fatt med kreaturen, och
hon höll just på att i farstun kasta en gammal duk öfver
hufvudet, när det smällde i grinden och hon hörde steg
utanför på gården.
IIon stack ut hufvudet genom dörren och blef så glad
så det riktigt klack till i henne, när hon fick se att det
var Magnus som kom tillbaka och hade i sällskap med
sig gamla fiskarn ute på Långholmen, som var klädd i
sydväst och sjöstöflar, och ändå gladare blef hon, när hon
sag att de bada kailarne hade ett bredt och förnöidt
leende omkring munnen och pratade vidt och bredt om
någonting märkvärdigt, som tycktes ha passerat. Här de
fingo sikte på henne, ropade Magnus genast, fast de ännu
hade en hit kvar till byggningen:
»Nu vet jag hvad det är, Lotta du! Vi hade orätt
både mormor och jag, du — för det var hvarken yttersta
dagen eller ryssen som kom!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
