Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I BACKSTUGAN. 97
»Det vet jag visst! Di måtte fäll kunna vänta te
tvätten blir igen, för då ska jag dit och hjälpa,» återtog
Johanna, i det hon mönstrade fläskbiten; »och så mjmket
som en köttbit måtte en fäll vara go’ för, tänker jag.»
»Jaja, det förstås, det! Men sir du, Johanna, nämnde-
man har lofva mej fyra stockar te vårn, när jag ska rusta
stugan, så en får fäll inte lägga på dom för mycke.»
»Tänker du ta i tu med stugan i vår, Elias?» frå-
gade Johanna lifligt och sken upp med en solglimt öfver
hela ansiktet; »tror du att det blir nå’n vån te kunna rå
med det?»
»Usch ja! Pår jag bara lefva och ha hälsan, så nog
ska fäll det gå,» återtog Elias med ett uttryck af öfver-
tygelse och beslutsamhet öfver sitt magra ansikte; »jag
har då gifvit mej aldrig det på att det ska ske i vår, för
en vinter te ska du inte gå här och frysa, Johanna!»
»Strunt i mej, kära Elias! Har jag streta me’ så
länge, så går det fäll sen med! Men si, jag tänker på
jäntorna, jag, i fall vi faller ifrån. Men hvar i alla tider
ska du få hjälp ifrån, då?»
»Jag har längesen talt ve di här!» svarade Elias
med ett godmodigt leende och sträckte fram båda armarna;
»och än ska di fäll stå bi en stund, fast en har sina sextio
på nacken.»
Men nu kunde Johanna inte bärga sig längre. Hon
fick rent af Iof att gå till gubben sin och slå armarna om
halsen på honom och ge honom en riktigt varm kyss, för
nog hade hon sett hvad de armarna dugde till och hur
de hade knogat och arbetat för henne och flickorna, och
det hade hon klart för sig som Pader vår, att hade Elias
föresatt sig att rusta stugan, så skulle han också göra det,
om han bara fick lefva. Och han såg minsann inte dödlig
ut, så nog skulle han hinna bygga om henne alltid; men
huruvida hon skylle få upplefva den dagen, då stugan upp-
stode i föryngrad gestalt — det tviflade hon storligen på.
Hon hade varit krasslig på senhösten och hon visste sen
gammalt, att på våren skulle hon ha sig en släng af sitt
vanliga bröstonda, just strax före islossningen. Komme
hon bara öfver den, så var det ingen fara för lifvet längre,
för sen lefde hon på sjön mesta tiden af dagen och repade
sig på fisket, som hon plägade sköta ensam hela somma-
ren igenom. Man må dock inte tro att det var med någon
Ft. Hedberg. 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
