Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i BACKSTUGAN.
»Ja si, Larssons, di ä’ då riktigt hedersamma åf sej,
det får en då säja!»
»Ja, nog ä’ di bra, både han och hon, det ska gud
veta. Göra rätt för sej det får en, och dra skankarna
efter sej, det duger inte; men så får en då hvad en ska
ha också och det öfver och inte under! Men kors i alla
tider, far, jag tror I tänker rakt åf smälla sta med jul-
gran?»
»Jo jo jnen, du! Du ska tro att... men ge dej åf
in nu och stå inte här och skaffa dej ondt i bröstet, varm
som du ä’, flicka! Sätt på kaffepanna, så har vi någe’
varmt te fägna mor me’, när hon kommer tebakars! Hon
töfvar fäll inte så värst länge, tänker jag.»
»Ja taCk, far! Det börjar på te svida om nästippen,
känner jag, och det ska bli skönt te få komma in i
värmen!»
Därpa vände hon sig om och tog ett par steg uppåt
för att ge sig af in i stugan; men kommen litet längre
vipp pa klinten stannade hon och tittade utåt fjärden, som
lag där snöhvit och blank mellan de mörka holmarna, och
utan att vidare tänka på kylan, satte hon ner korgen, slog
ihop händerna och utropade med strålande ögon:
»A herre jesses hvad här ä’ vackert ändå! Det ä’
så vackert, så en rakt får tårarna i ögona! Till då, när
en kommer där bortifrån Tingsätra, där en inte sir annat
än stenldackar och lergropar!»
»Jaja, men sir du, i di lergroparna växer det säd, du
flicka!» inföll Elias och försökte se praktisk ut, hvilket
likväl inte lyckades honom särdeles väl.
»Det må så vara det!» svarade Ulrika och slog med
handen at fadern, hvarpå hon tog upp korgen på armen
igen ; »men det. vet jag, att fick jag inte komma hitöfver
emellanat och titta på vattne’, så gick jag rakt åt på
längden!»
_ Därpa stretade hon med raska steg uppför backen och
in i stugan, medan Elias knogade af in i skjulet och
började yxa till granfoten, under det han tänkte för
sig själf:
»Om jag kan begripa hvad di sir för slag på vattne’,
både Johanna och flickorna! Di ä’ då som riktiga ankungar
allihop, och det har di vari’ ända sen di va’ små. Det
förstås att vattne’ är bra te ha — men just precis vackert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
