Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»FASTLANNINGEN.»
Därmed gick han ut, och gumman hörde honom lång-
samt stöfla upp för den branta trappan till kammaren där
uppe på vinden, där hon sedan hörde honom stöka om-
kring med osäkra steg, till dess det blef° alldeles tyst.
Mcn när det hade gått en halftimme eller så, kunde gum-
man ej styra sin oro, utan tog af sig skorna, drog på sig
ett par yllestrumpor till och tassade af uppför trappan för
att so hur det var med honom. Men när hon kom in i
rummet och fram till sängen, såg hon att han sof, och sa
gick hon tillbaka ned igen lika tyst som hon kommit.
Pram på middagen klädde hon på sig så mycket
varmt hon kunde och gaf sig af ut för att se, om inte
mannen och dottern skulle komma. Hon gick ned till
notbron, vadande i den djupa snön och tittade ut åt fjär-
den. Det blåste ännu tämligen hvasst, och den lösa snön
yrde upp ifrån marken på vägen dit, men där nere, där
det var lä af den höga udden, utåt sjön, såg hon under-
liga gropar i snön, gropar som yrsnön inte hunnit fylla,
och emellan dem långa fåror, som om något stort djur
tumlat där ömsom och ömsom släpat sig fram i nyckfulla
krokar, så tumlat omkull igen och lämnat märken efter
sig nästan i ringar. Medan hon undrade öfver detta, och
det slutligen flög i henne att det kunde vara spåren efter
Pålson och hans vandring i den bitande snöstormen, hörde
lion ett muntert gnäggande, och när hon tittade upp och
utåt viken, såg hon Grålle, som i rask fart kom sprin-
gande, så att snön yrde om honom där ute på^ isen, och
vid en krok som han gjorde såg hon också att både Öster-
berg och Edla voro med.
»Nå, Gud vare tack och Iof att di ä’ hemma!» ut-
brast gumman och viftade med schalhörnet allt hvad hon
förmådde; »kan man nu bara få Pålson på benen med,
så ska det väl ändå bli likt jul, fast det ä’ på sista be-
slute’»
Snart körde åkan upp på stranden bredvid bron, och
det första Österberg sade, när han stannade midt för hust-
run där nere, var!
»Ä> Pålson hemma, du Greta?»
»Ja då, nog ä’- han hemma, käraste du ... men hur
han har kummi’ hem, det...»
»Ja, det får vi språka om sen!» ropade Österberg
och drog ett djupt andedrag af tillfredsställelse; »jaså, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
